26 dec. 2009

Julgudstjänst på Riga 2

Vi kom till gudstjänsten en halvtimme innan gudstjänsten skulle börja. Det var redan fullt i lokalen, ca 150 personer, men fler var på väg in och då gudstjänsten skulle börja var det säkert 200 personer i lokalen, som egentligen är dimensionerad för drygt 100.
En och en halvtimme före gudstjänsten kommer de flesta för att se en kristen film som alltid visas före gudstjänsten. Folk har gott om tid. Nästan alla i publiken är hemlösa.

Under gudstjänsten invigdes även en ny soldat. Det var den tredje soldatinvigningen under året.

Samtidigt hälsades fyra nya rekryter välkomna.

Ungdomarna på kåren spelade upp ett drama som handlade om hur en flicka prövade synden (=skylten på ryggen) och fastnade. Hon försökte på olika sätt att komma loss. Olka slags personer försökte hjälpa henne loss med olika metoder. Men inte förrän det nyinvigde soldaten kom in och läste Bibeln för henne kunde hon komma loss från synden.

Under julgudstjänsten bjöds det även på mycket sång och musik. Här är det Rut och Peter som spelar. Kårledarna Irina och Andrejs sjöng också. Du kan både se och höra dem här>>.

Efter gudstjänsten serverades middag för alla mötesbesökarna under ordnade former. Ett matlag i taget gick ut i matsalen, medan de övriga tittade på ännu en kristen film. Riga 2 har offentliga gudstjänster två gånger i veckan och varje gång serveras det middag.

Kåren har ett team av soldater och rekryter som serverar mat och ordnar det praktiska runt gudstjänsterna. Soldaterna och rekryterna är i de allra flesta fall även de hemlösa. Vi letar just nu efter en lägenhet som kan fungera som ett "half way house" för några av soldaterna.

En normal gudstjänst på Riga 2 tar ungefär 5 timmar:
-Kristen film ca 1,5 timmar,
-själva gudstjänsten ca 2 timmar
-samt middagen (med film samtidigt 1,5 timmar)

Peter Baronowsky
Tillbaka till huvudsidan




24 dec. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 27 december

Den sista söndagsmorgonen under 2009! En händelserik vecka ligger bakom.

I måndags var den sista dagen vi hade vår julgryta ute. Det ekonomiska resultatet var inte så strålande: 1.500 kronor och fyra pepparkakor.
Men då får man tänka på att det var första gången Riga-borna såg en julgryta och att många inte vet vad Frälsningsarmén är för något. Dessutom var det så kallt så att bara de mest ivriga gjorde sig mödan värt att ta av sig handskarna och ta fram plånboken.
Vi hade planerat att spela julsånger med en brasskvartett, men det var alldelses för kallt för brass-instrument ute. Däremot sjöng flickorna från Riga 1 flera av dagarna. Du kan se och lyssna på dem här>http://www.youtube.com/watch?v=1tzpmaJ8S9s .

Men julgrytedagarna hade med sig andra vinster. Vi delade ut hundratals julkort med önskan om en god jul, ett bibelord och inbjudan till de två kårerna Riga. Vi delade också ut en broschyr med frågan "Frälsnignsarmén-Vad är det?" Dessutom fick vi också tala med många människor. Det hände till och med att vi fick stå och be med några människor ute i vinterkylan.

Effekterna av den ekonomiska krisen blir tydlig i många av samtalen. Till exempel poliserna som kom tillbaka varje kväll. Den första kvällen för att se att alla våra tillstånd var i ordning.
Någon dag senare frågade en av poliserna hur Frälsningsarmén kunde hjälpa hans familj. Hans lön hade blivit sänkt flera gånger. Hans fru var arbetslös och de hade tre barn. Han lön räcker knappt till hyran och kostnaderna för värmen...

En annan effekt av julgrytedagarna var att Lettlands ledande TV-kanal LNT ringde i tisdags. De frågade om de fick göra ett inslag om hur människor kunde hjälpa Frälsningsarmén att hjälpa andra. Det var vår devis på julgrytan "Hjälp oss att hjälpa". Olesja som svarade i telefon frågade förvånat om hur de hade kommit att tänka på Frälsningsarmén. Svaret blev att en reporter hade varit i Gamla stan dagen före och fått en broschyr om Frälsningsarmén.

I onsdags morgon spelade LNT in ett inslag från Riga 2 där Olesja berättade om hur man kunde skänka pengar, kläder eller hjälpa till som frivillig. Medan Olesja berättade visades bilder på duscharna, tvättmaskinerna, klädutdelningen och kårlokalen i Riga 2. Inslaget kommer att visas på måndag morgon.

I övrigt har veckan handlat mycket om julfester och julmöten.

I tisdags åkte Rut med våra ungdomar till Skangal. Ungdomarna har gjort ett fantastiskt fint julspel som de åker och visar på olika barnsamlingar i landet. I Skangal var det ca fyrtio barn från Drusti, Liepa, Sarkani och Seda. Samtidigt var jag på julfest tillsammans med barn och föräldrar på fritidsverksamheten Patverums.

I onsdags var det julkaffe för personalen på regionhögkvarteret och sedan julfest på barnhemmet i Agenskalns.

Julafton firade Rut och jag för första gången ensamma. Det gick bra. Våra barn har blivit stora och har nu egna familjer. På julafton hade vi också en julgudstjänt på Riga 1 tillsammans med kåren och "The International Church", en engelsktalande församling i Riga.

På juldagen fick vi gå upp före fyra på morgonen för att hinna köra till Bauska där vi hade julotta klockan 07.00. Därefter fortsatte vi till Iecava för förmiddagsgudstjänsten klockan 11.00.

Annandag jul var det julmusikgudstjänst på Riga 2. Rut och jag bidrog med duettsånger och musik på kornett och piano. Det var en fantastisk gudstjänst med soldatinvigning, rekrytupptagning, drama, konsert och middag. I morgon kommer ett reportage från mötet med bilder och filmklipp. Missa inte det!

Idag är det söndagsmorgon. Jag vaknar upp till en dag utan någon inskrivet i kalendern. Livet är underbart!

Ha en välsignad vecka!
Peter Baronowsky
Tillbaka till huvudsidan

20 dec. 2009

Familjgudstjänst på Frälsningsarmén i Riga

Söndagen den 20 december var det familjegudstjänst på Riga 1. Barnen framförde ett fantastiskt fint julspel och här är det barnkören som sjunger.
Sömdagsskollärarna som tjänstgjort under terminen avtackas

Publikbild

Bilder från Christmas Carolling i Riga

Bilder och videoklipp från julgrytan i Riga den 20 december 2009





























19 dec. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 20 december

Söndagen den fjärde advent
Vi börjar se tydliga tecken på att julen närmar sig. Mitt i veckan kom jultomten i form av Arne Nordberg från Bistånd i Västerås. Han hade med sig en fullastad lastbil med hundratals julklappar till barnen, träningsredskap till Riga 2, tusentals filtar till fängelsearbetet i Daugavpils mm.

I torsdags hade vi julfest för vår personal. Ett femtiotal av våra anställda hade lyckats ta sig till Riga i kylan. Bilen från Liepaja på västkusten kom inte fram. Den blev påkörd bakifrån av en lastbil, dessbättre utan personskador. Under julfesten hade Riga Staff Band sin premiär. Vi är egentligen tre medlemmar, men musikkåren blev denna dag förstärkt med en fjärdestämma genom den besökande jultomten. Någon måste ha tyckt att vi spelade bra eftersom vi har blivit inbjudna att spela på gudstjänsten i dag på Riga 1.



I fredags var det en stor julmiddag för de utsatta familjer som regelbundet besökts av vår öppenvårdsarbetare Aldona. Lokalen var festligt dukad för cirka åttio personer och ungdomarna från Riga 1 hade ett fint underhållningsprogram. Rut berättade om Frälsningsarmén och Rut och jag spelade "I´m dreaming of a white Christmas" på kornett och piano.

Så var det i fredags äntligen dags att ställa ut julgrytan i Riga. Enligt uppgift är det första gången sedan frigörelsen som Frälsningsarmén fått tillstånd att ställa ut en julgryta i centrala Riga. Vi har fått en fantastiskt bra plats. Utanför MacDonalds vid ingången till Gamla stan.
Det var inte helt lätt att få tillstånd. Vi fick presentera arrangemanget i detalj, skriva på ansvarsförsäkringar, köpa en försäkring mm. Då allt detta var färdigt måste vi gå med alla papper till stadsarkitekten för att få hans stämpel på att arrangemanget estetiskt passade in i gatubilden.
Vi hade tänkt spela Christmas Carols med en brasskvartett, men den femtongradiga kylan har gjort att det inte går.
Men vi får i alla fall synas och vara ute och tala med människor. Och det är en hel del som stannar och frågar vad Frälsningsarmén är för något, även om de flesta tycker det är för kallt att ta upp plånboken och lägga en slant i bössan.
Riga 2 ansvarade för julgrytan på fredagen, Riga 1 på lördagen och Regionhögkvarteret idag och på måndag.

I lördags var det julfest på Skangal med julklappsutdelning och festligheter för alla barnhemsbarnen. Till och med Rut och jag fick julklappar. Nästa vecka fortsätter julfesterna på våra barninstitutioner med julfest på Patverums (fritidsverksamhet för barn från krisfamiljer) och Agenskalns (vårt barnhem i Riga).

Idag, söndag, ska vi gå på gudstjänst på Riga 1 på förmiddagen och under eftermiddagen ställer vi ut vår julgryta igen. Idag kommer flickorna från Riga 1 att sjunga julsånger vid grytan. Det kommer att bli fint.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

18 dec. 2009

Julgrytan ute i Riga!

Så var det då äntligen dags att ställa ut julgrytan i Riga. Enligt uppgift är det första gången sedan frigörelsen som Frälsningsarmén fått tillstånd att ställa ut en julgryta i centrala Riga. Vi har fått en fantastiskt bra plats. Utanför MacDonalds vid ingången till Gamal stan.
Det var inte helt lätt att få tillstånd. Vi fick presentera arrangemanget i detalj, skriva på ansvarsförsäkringar, köpa en försäkring mm. Då allt detta var färdigt måste vi gå med alla papper till stadsarkitekten för att få hans stämpel på att arrangemanget estetiskt passade in i gatubilden.
Vi hade tänkt spela Christmas Carols med en brasskvartett, men den femtongradiga kylan har gjort att det inte går.
Men vi får i alla fall synas och vara ute och tala med människor. Och det är en hel del som stannar och frågar vad Frälsningsarmén är för något, även om de flesta tycker det är för kallt att ta upp plånboken och lägga en slant i bössan.



17 dec. 2009

An Army that serves God and humanity

The Salvation Army in Latvin media - 2
From “Latvijas Avīze”

AN ARMY THAT SERVES GOD AND SOCIETY
In elegant uniforms and with ranks- these are soldiers of The Salvation Army (TSA), working in more than 118 countries all over the world, in Latvia too. Since July of this year, TSA in Latvia is being led by Peter Baronowsky, his deputy being his spouse- Rut Baronowsky.
BY RITA RUSKA

-What is The Salvation Army and what does it do in Latvia?
P.B.: The Salvation Army is an international movement; a part of the Christian Church, its mission is to proclaim the Gospel of Jesus Christ and in His name to fulfill people’s needs without discrimination.
TSA was formed in London in 1865 by a Methodist pastor William Booth, who thought that it is hard to tell Gospel to a hungry and dirty man. First one should show the Christian love in action, then the person’s heart will open up to hear the Good News. The motto of TSA is soup, soap and salvation. Therefore in all churches parallel to the religious work, which includes services, Sunday schools, Bible studies, prayer nights, youth nights and women’s fellowship events at al, do the social work too: via soup kitchens and distribution of clothes. We want to reach out with a helpful hand to those people of Latvia and their families, who deal with difficult life situations. This area of action is very visible and also is the one that gets appreciated the quickest.

R.B.: Of course, we cannot solve all problems of Latvia, but our employees do a lot to attract private donations. This enables us to provide specific school children with a warm lunch, as well as to purchase food parcels for those in need. We started this work in November and will continue it next year too. Food parcels will be received by several hundred people.
- What products do you provide in food parcels? How do people assess them?

P.B.: Those are things necessary for a person to survive. Food parcels for families are prepared in the value of Ls 10, for individual people in value of Ls 5. Employees knowing the needs of the specific people, buy the content of the food parcels. Their content can vary besides food including also soap, washing powder and tooth paste. In many places the churches provide a possibility of taking a shower or do the laundry. These services are free of charge.

R.B.: In Cēsis District in Skangale Manor TSA runs a Children Support and Social Care Centre- boarding home “Skangali”. It provides services of permanent social care and rehabilitation for children-orphans and children without parental care, as well as additionally provides such a service as boarding home, although during the school time children from social risk families do not get to spend much time in Skangale. The other children home was opened in Riga, it is L. Gorksa’s Children and Youth Home. In January a crisis centre for families will open its doors in Skangale.

P.B.: The goal of TSA is to help every child and every adult until the moment when are able to take care of themselves.
- Do you often experience such a positive change?

P.B.: In Riga on Varaklanu street 1, operates our Russian speaking church or Corps, which was recently supplemented with app. 20 church members. A year ago they were in a severe alcohol addiction. Most of them still are without a defined living space, without a job, and it is a miracle that they survive in on the street or in shelters. The number of people looking for our support and help increases constantly.

R.B.: App. 120 people participate in services of this Corps every week. There was a woman and a man, who regularly came to the church, sat embraced and cried. We found out that both of them had lost job, flat, sleeping in separate shelters, but TSA for them was a place to meet with each other and be together. The leader of the Corps or the pastor helped them to find a job and a flat.

P.B.: We have high hopes that in cooperation with Riga’s Dome we will be able to set up a so-called “half-way house”, in which people like afore mentioned couple would be able to reside for a while, while they sort their life out. At the moment after a service they must take their uniform off and return to the street.
-Knowing that for many a warm meal is not that easily accessible how has TSA got involved in this work?

P.B.: Every week we distribute more than 1600 portions of food. The soup kitchen in Daugavpils functions 4 days a week, every time feeding about a hundred people. Twice a week a shower is available, clothes are distributed, Bible studies take place, evening meals and youth activities are organized, but on Sundays they are invited to take part in services. Such churches, for instance, are in Riga, Liepaja, Bauska, Iecava, Liepa, Drusti, Seda, Sarkani, Ilmaja and Daugavpils. These are places where churches or the corps function, doing the social work. It is the small local governments that appreciate the work of TSA, because for example in Liepa, Priekuli Region, on November 17 our officer was granted with an Appreciation Certificate for her contribution in charity and education of the society.
I would like to remind that TSA exists in Latvia since 1923. In pre-war Latvia it had 17 Corps or churches, in Riga it had a big night shelter, soup kitchen, TSA helped thousands of poor people. In pre-war Latvia TSA had a very good reputation and it was respected. By the way, our central building in Riga was built by TSA in 1939 for our own needs, yet never had the chance to use it before the war; the first service in this building was held only in 1991, when we claimed our property back and put it in order.
-Where do you get finances to help?
It is a support money of church members, donations or tithes. But knowing that many own nothing, the biggest portion of finances we receive from Sweden.
- From Sweden because that is the country that you come from?

P.B.: When Latvia regained its independence, Sweden agreed to take the responsibility of re-starting the work of TSA in Latvia. At the moment, the majority of TSA work is carried out by Latvian officers, who are Latvian pastors. We have wonderful employees and we are very proud of them.
- What do you gain from this work personally?
- The best reward is when we see people’s lives changing. Meeting with God for some people is so powerful that miracles take place- a person who has been an alcoholic for years, stops drinking. As it is said in the Bible: when that happens, you are born again. We have worked with alcoholics for many years in Sweden. We know how hard the battle is with oneself. But changes take place, and that calls us to continue what we have begun. Material world will never be able to satisfy a man to the depths of one’s heart. We personally know lots of wealthy people, who actually are desperate. And there are just as many people, who have nothing, yet they radiate in joy and happiness.

16 dec. 2009

The Salvation Army in Latvian press

From Tiksanas Magazine, Latvia:
The Salvation Army began its work in Latvia in 1923, in 1943 it was stopped. The next almost fifty years TSA in Latvia functioned underground, but after the renewal of State’s independence, the work of the Army was renewed too.
The Salvation Army is special with its view that religious and social work must be equal. The founder of The Salvation Army William Booth thought that it is difficult to tell the Gospel to someone who is hungry and dirty. The motto of The Salvation Army is: soup, soap and salvation. In order to find out how it works today, I am speaking to the leaders of TSA in Latvia- Rut and Peter Baronowsky.

PB: We understand that this winter will be difficult for almost everyone in Latvia; therefore we have started various programs, in order to help better to the people, whom we can reach. We are a Christian Church, and in December new church members will be enrolled.

RB: We also understand that The Salvation Army in Latvia is not as well known as in the world. The Salvation Army and its work is well known in more than 116 countries, it is a Christian Church with a strong social consciousness. We want The Salvation Army in Latvia to be known as a strong Christian Church with social programs. For this reason we want to speak to people and to help them.

-The Salvation Army in Latvia was renewed after the regaining of the independence, but it is true that it is not that well known, it is less noticed among other denominations.

PB: It is true. From 1943 until regain of independence Soviet authorities forbid the work of The Salvation Army in Latvia, we don’t know everything that happened here. Yet traditionally in the world The Salvation Army is well known with the fact that it does more than it speaks. It is a practical Christianity. Right at this moment The Salvation Army in Latvia is growing. Since we have become the regional leaders of TSA in Latvia, we have had the opportunity of taking part in enrollments of new church members in three churches.

- How did you experience Salvation?
- My nationality is Swedish, I grew up in a Christian family- my parents were officers of The Salvation Army. But it was different with me. At the age of 25, I was married and we had our eldest son. We took part in various church activities and we knew that there is a God, who loves us, but I hadn’t experienced Him personally. Yet I was longing for and began seeking Christ as my personal Savior. I found Him, and I was saved. Before this I only thought that may be I am a Christian, but now I could confirm this for 100%: yes, I am a child of God! This was followed by baptism in the Holy Spirit. I used to say: from this moment began my great adventure!

-How should one seek to find?
- That is a long story. Among the members of TSA church in Stockholm, revival had broken out. Young people, whom we had known for a long time and with whom we went into the world, suddenly told us that they have found Jesus and are filled with the Holy Spirit. As my parents were true Christians, my knowledge of Christianity was quite solid, I knew about the second coming of Jesus, which scared me a bit. Deep down in my heart I had an assurance that this is the truth. I also knew that I am not ready for it yet. We had moved into a new house, we didn’t know anyone. At one point I noticed that Peter wasn’t besides me. I went to look for him outside by our garage where our cars were parked. The door was opened, but the keys were on the ground. But Peter is an accurate man, it wasn’t characteristic to him. Suddenly I thought: God has spoken to me and Jesus has come! I ran up the stairs and called my mum thinking to myself: if she picks up the phone, then Jesus hasn’t returned yet. One by one I heard the beeps. Finally I heard my mother’s voice and I knew Jesus hadn’t come yet. At that moment I realized how serious it is. Later on I spoke to our pastor, a very clever woman, who prayed for me and asked me to truly accept God. I wanted to be baptized in the Holy Spirit, but I was scared, as I had heard different things about spirits, e.g. that people fall down to ground etc. But she said to me: Rut, Holy Spirit is the spirit of Jesus. If you will ask Him into your life, to fill your heart, He will not meet you in a violent way. He knows how you are feeling. He knows you are scared. He will meet you in a way you will be able to accept Him. Then she prayed for me and I received the Holy Spirit Baptism, initially not with too much emotion or feelings.

PB: I also grew up in a Christian home, but I can not say that I sought God a lot. I am that kind of a person, who is mostly satisfied with life. No arguments could make me change my life at that time, because you can always find better arguments not to have to change anything. But during this charismatic revival in 1975 our friends had met God, and when I saw that, I grew very jealous of it. Paul speaks about it in his letter to Romans, chapter 11, saying: if I can not reach my countrymen (Jews) in any other way, I will make them jealous. I saw my friends living a life that I didn’t live, and this created a hunger and thirst in me. My adventure with God began on a Sunday evening after the service. We wanted to conclude the evening with prayer, but me and five six other young men experienced Holy Spirit coming down on us. To me personally it reminded the day of Pentecost- people around us definitely thought we were drunk, as we had completely lost control over ourselves. We laughed, cried and hugged. It went on for hours. From this moment on my life was transformed. I had new thoughts; I had a hunger for God’s Word. We always read the Bible not because we had to, but because we could not stop. There was a hunger for a deeper relationship with God. This has moved me forward in life.

- Probably this influenced your relationship too, you definitely loved each other even more?
- Actually it all got a bit more complicated (laughs). Lots of times we had to ask forgiveness to each other, we had to bend our knees and ask God to lead us in His forgiveness. Since that time every Friday evening we invited people to our home for prayer. Every Friday after work it happened that misunderstandings arose between us, but we knew we can not welcome people in this atmosphere, therefore we humbly had to kneel in front of God and ask for forgiveness. These prayer Fridays continued every week for five years. Lots of people got saved and filled with the Holy Spirit. Many of these people are in full time ministry now.

RB: We are not only a wife and a husband; we are like sisters and brothers who can crawl up in Father’s lap together. In humbleness we must face each other and then God. It is a great honor, if you can approach God together with someone.
PB: We pray together several times a day. We know that prayer is a problem for many couples. When you know someone really well, you can not pretend anymore. Everyone can pray well at the church, but when you know all about someone, then the prayer becomes real.

- How did God lead you into the work of TSA?
- When we had these prayer groups in Stockholm, both of us worked full time in positions which were not directly related to Christianity. Yet after app. 5 years God began speaking to us. It is interesting that He always speaks to Rut first, it is easier for Him to access Ruth than me as I am always rather content with everything I do. I would have been able to keep going with the prayer group until the end of my life! At that time I was a teacher, Rut worked at the local government. We came to an agreement and said to God: if You will tell us where to go and what to do in a way that we will have no doubts that it’s You speaking to us, we will go anywhere You send us. At that time they were looking for TSA leaders for a school in Norway. I applied for this job and went for an interview and they wanted me to take the job. On Friday, just before the prayer meeting, I received a phone call from the leader of the school, who confirmed that I can get this job as long as I make my decision until Sunday, otherwise they will take the other applicant. After the prayer, I went for a long walk with God saying: when I come back home, I will sit down in my chair, I will open my Bible with the daily reading and if that place will clearly speak about me having to go to Norway, we will do that. Otherwise we will stay where we are. I felt very satisfied thinking: it might not speak about going exactly to Norway! But in the first chapter I read, these words were written: I do not send you to people whose language you will not understand!- Swedish and Norwegian are similar enough for people to be able to understand the other. Of course this does not work as an approval to everyone who wants to go to Norway, but in this specific situation in our lives I knew what it meant. It was not the best time for moving. Rut was pregnant with our third child. Three weeks after the birth we moved to Norway, knowing no one there. In Moss we served for 9 years, the students of the school were from 18-25. I taught the Bible, Rut taught music and the Bible, we taught also English speaking students. It was God’s work. At that time more than 100 people became Christians. From them 40 have become pastors, TSA officers in various countries. These were difficult years, but victory always is complicated.

-But Norway is a land of welfare, why were those years so complicated?
- Economically not, but at that time Norway was not that wealthy yet, although life standard was very different from that in Sweden. Oil extraction was started only later. But it was complicated in a different way. First of all, we had gone to a different country and culture. We were isolated- we waited three years in order to receive a phone. We had three little children and we ourselves were very busy. Still, we are grateful to God for these years.

RB: A price must always be paid to get the victory.

PB: After nine years we began planning our return to Sweden. To our employees we said that we want to terminate out responsibilities at the school, but we did not have other job offers in Sweden. But shortly before it was time to leave for Sweden, we received a phone call from a Salvation Army person in Sweden, who offered us to establish and run an education institute for TSA employees in Sweden. This was our job for the last twelve years before coming to Latvia. We were the leaders of the institute; we educated social workers, local leaders, officers, employees of different levels, lead courses. Teaching is our life. But after these 20 years God again told us: well done, but enough now. We had reached the age when we could retire, but then TSA asked us to think about going to Latvia and taking the responsibility of the regional leaders of TSA in Latvia. To be honest, we were not that interested. But then one day we were on our way to Oslo in the car, as TSA had offered us again a job in Norway. We had to travel for 8 hours, Rut and I talked a lot, of course, not all eight hours; we spent some time in quiet too. So, after a moment of this kind of silence one of us said: may be we should go to Latvia? And the other one replied: yes, my thoughts exactly! This is why we are here.

-Now you have gained such a maturity that you are sent to a nation whose language you do not understand?
- This really is the truth. We were ready to come here, because we knew that God wants so.

-Did you know that you would come to Latvia in the time of crisis?
RB: The decision was made in the spring of 2008. For more than a year we knew we would come here, the crisis situation came later.

PB: It is good to be here, because we see that we can fulfill some goals.
RB: We, of course, can not change this crisis, but we believe God has resources and we want to release them. On every step we see how complicated that is, but TSA works in places where no other churches are. We work in villages, where children live in terrible situations. We have set up special programs for children, of course, realizing we can not help all children of Latvia. We had an opportunity to raise some funds abroad with an aim to pay for school lunches for children, whose parents can not afford it. If our officers meet a child who would benefit from this help, we meet with the local government and ask them to take care of their children. If for some reasons this is impossible, we take care of these children. We have raised funds to provide food parcels for families and individuals, who are in a need of it.

PB: In total such a help is provided to more than a hundred families and people, excluding our regular activities, e.g. soup kitchens. This help is additional, especially in the crisis situation. The parents of children, whom we help, often are alcohol addicts and therefore they need special programs. For example, in one of our children homes we have set up a special program for children of pre-school age living nearby, they are provided with two meals a day and a possibility to take a shower. There are children who have never seen a shower before. They are provided with medical help and help with acquiring a pre-school program. We are grateful to have such fantastic people who work in these conditions. They are heroic people. In one of the towns a man with a criminal past came to our church. Before he was saved, he had committed a criminal act. Then he got saved, besides got married too. But still he had to face the court for what he had done before. If a person has a criminal past, the sentence of the court usually involves referring this person to a place of imprisonment. He was ready for that, but the leader of the Corps had written a letter to the Court, thus the sentence of the Court was three years on probation. This man has become a member of TSA, and his life is completely transformed!

RB: In Riga we have a social worker, who regularly visits at home more than 50 families in difficult situations. This employee helps also with food parcels, yet her mission is to become a friend to these people, to pray with them. I went along one day, that day we visited three families. The last woman we visited had a severe disability, but during the visit she expressed a desire to accept Jesus. The conditions of this woman were tough, still she accepted in her heart Jesus.

- Seeing all the suffering, especially when kids suffer, have you never wanted to ask God: why?
PB: Life is unfair; I too could have been born as one of these children, I am no better than them. But God is good; He will always help us to find a way out of these circumstances. We are happy to be able to help them. In many situations it is almost impossible to help, but that it God’s specialty- making impossible situations into possible ones. We have three goals that we want to fulfill during these thee years. The first one- people must be saved. This is the most important. We are not here to help people to survive, but to help them have their lives transformed. The second- that these people would become disciples. Only disciples can make disciples. The third- we want to help those who are suffering. These three things are always the focus of our attention.

-There is a point of view that some of these people are ready to listen to the Gospel only to get a food parcel.
- I believe that Jesus wants us to help them to survive. Because what you have done to the least, you have done to me. These are Jesus’ words. We do this for Jesus. Our social work is not separated from our spiritual work. If we listen to what Jesus is saying: take care of the poor. If you listen to Jesus, you will hear Him cry for the poor.

RB: Very often the hearts of the people who go through suffering are more open to the Gospel. But people, who enjoy welfare, think that they can cope with everything on their own. People who are poor often respond to God, saying “yes!”

PB: May be this is the answer to your first question, why TSA is not that well known in Latvia. The majority of people that we deal with have nothing, they can not invest anything financially, they live in poverty. They are not representatives of Saeima, nor representatives of any other high rank. They are not the people, who others would listen to. But in God’s eyes they are just as worthy.

RB: Even if someone does come only for a plate of soup, we believe, that Jesus calls us anyway to fight with the evil all around us.

- God’s Words says: one who lends money to a poor person, lends it to the Lord. Does that mean to give money to people begging on the streets?
PB: Of course, we do that. Often someone cheats us. It already happened one night. A boy was asking for some money, even cried, but already the next night we saw him being let out of a Mercedes to beg again. But it is a good question and we have thought about it a lot. We could look at it in two ways. What we can give from our means, we give that to our church TSA. In this way we can help lots of people. Or we can give to people whom we meet on the road of our life. Planning expenses, strategic giving to the Lord will always result in a better investment. But, of course, sometimes we give to the beggars too, but it does not happen too often.

- Are the finances of TSA made of its members’ tithes?
- No. If church members have nothing, how much will be 10% from nothing? Of course, there are situations, when tithes increase, because we teach about it. If we have only little, it is a blessing that from that we can give to God.

RB: TSA work in Latvia is supported by TSA in Sweden. Latvia and Sweden are one territory of TSA.

- But thinking biblically, tithing also for a poor person is a point of take-off for doing better in life.
- And that is exactly why we teach about tithing. But we also are developing a program for volunteers; we believe that there are people in Latvia at the moment, who can give a lot. Of course, tithing is very important, but a person can participate also with one’s hands, presence and knowledge. It is important for us that in this way too people can help us.

PB: Tithing is not a precondition for becoming a church member of TSA. No one will look at your fingers to see how much you are giving. But of course tithing is a blessing. But you can not give an order to a person to get them blessed.

- You have been teachers of a Bible school for many years. Which do you think are the most essential truths to be taught to every Christian?
- I would say: first, you should have a living relationship with God; you must learn listening to Him. If you will listen to God, you will not need the second and third point. Of course, you should read the Word, because it is a natural way of God speaking to us. It does not happen someplace in the air, it happens through His living Word.

RB: Obedience is important. If you act according to your own will, not in obedience to God, nothing will help. When you are obedient, you will experience Him more and more.

- Please, tell about your charity kettle campaign in Riga at Christmas time.
- TSA organizes this campaign all over the world. This social campaign is explained with a kettle in which people can donate money. This kettle is placed at a visible public place and various activities happen around it. In Latvia this year we will sing Christmas carols, will tell about our work in TSA, it is very likely that we will even have a little brass band playing Christmas songs, as well as there will be people who will be ready to speak to people. We pray and hope to get all the required permissions in order to be able to set up the red kettle in three places of Riga- by McDonalds in Old Town and in shopping centers “Alfa” and “Mols”. This campaign takes place in Bauska and Liepaja too. In Riga we will do this for the first time. We hope to bless people in Riga with music, words and songs.

- How long will this campaign continue?
PB: In Riga it will happen two days, on a Sunday before Christmas. In “Mols” we hope to be for a whole week, as one of TSA Corps- Riga II church- is situated very near to it. They have 20 church members, who used to be alcohol and drug addicts, but now are saved and free of their addictions. Still majority of them are without a home. I think it is a miracle- not being enslaved by the alcohol again living on the street. They go to the church house every day, they work and help there. At the moment they are unemployed and homeless, but they help to cook and distribute clothes to people. This church has human resources that will serve at the Red Kettle every day. Riga I church, which is situated in the centre, is a bit different. It is quite a large church formed of youth and families. With our arrival the level of the average age group grew quickly. (Laughing). Our churches are very different, but we love all of them.

- Do you think the crisis will increase and grow deeper in the world, and does that confirm that Jesus is coming soon?
- A very interesting question. I will tell you a secret! We have never been closer to Jesus’ second coming than now. The West world is recovering from the crisis at the moment, but this situation of crisis will return. Now there are lots of signs, which Bible spoke about two thousand years ago, which now are becoming a reality. At the moment there are lots of events which are preparing the scene for Jesus’ second coming.

RB: It is like a signal, as a burning house, so that we would go to people with the message that they can get saved. We have to preach Salvation.

PB: Jesus said: when all these things start happening, raise your heads, because your Salvation is near. We are not afraid, as we do not expect to simply meet with someone; we await to meet with Jesus. Sometimes I long for it so much that I pray with the last words of the Bible: Maran ata, Jesus, come soon!

- How do you feel as a woman in uniform?
RB: Actually I feel very good, because I am proud about the uniform I am wearing. We have a sense of unity in TSA, we serve together. TSA is a church that has encouraged women to preach, TSA has acted as a pioneer in this area. Catherine Booth- the wife of TSA founder William Booth was a very progressive preacher. Therefore TSA has preserved the conclusion, that there are women who preach. As a TSA officer, a pastor, my duty is to wear uniform in official events where churches are represented. The kind and usage of this uniform is the same as of other uniforms. To me as a pastor-woman it gives the same obligations as to pastors-men.

-Have you not felt the respect of people due to this?
- But I hope not the distance.

-What do you children do?
PB: Oh! We have three wonderful sons. Our youngest son is already 30 years old, he also is a father now. Our middle son is 32 years old and he also is a father! Our eldest son is 39 years old and he has three children! They are very active in different churches, and we are grateful to God that He has found a way to speak to them, we are grateful that they are committed Christians. But they are far away, we do not see them often, we met with the whole family only once the last summer. This year we became Grandparents twice, but mostly we see everything on photos! THE END.

13 dec. 2009

Söndagsmorgon i Frufällan den 13 december

Veckan började med en rejäl magsjuka. Det började redan under förra helgen då vi hade besök av yngste sonen med familj. Jag var sängliggande flera dagar och fick inte se så mycket av besöket.

På tisdagen var jag tillbaka på spelplanen igen och då var det sammanträden både förmiddag och eftermiddag.

På onsdagen gjorde vårt ”Finance & Property Board” en dagsutflykt till nordöstra delen av landet för att se på expansionsmöjlighter för verksamheterna i Seda och Sarkani. I Seda hade vi soldatinvigning för ett par söndagar sedan. Lokalen är på knappt 20 kvadratmeter och där var samlade över 35 personer för att vara med på högtiden. Många fick naturligtvis stå under gudstjänsten och flera fick stå ute i den trånga hallen för att försöka se och höra något. Några fick till och med stå utanför och titta in genom fönstren. Efter nyår ser det ut som om vi kan få möjlighet att ta över hela byggnaden. Idag finns det i byggnaden en läkarcentral med ett samlingsrum och flera kontor. Vi fick möta både representanter för den lokala förvaltningen i Seda och för storkommunen Strengi. Kommunens representanter talade mycket uppskattande om Frälsningsarméns arbete i Seda.

Därefter åkte vi vidare till Sarkani. Där bedriver Frälsningsarmén sin verksamhet i en utkyld liten lägenhet på andra våningen utan vatten. Kårledarens önskemål är att vi i stället ska få hyra två lägenheter i våningen under som står tomma. Den ena våningen har vatten. I den andra finns en toalett, men den är inte ansluten till systemet och det är osäkert om det överhuvudtaget finns några rör. Sarkani är en totalt förslummad by bestående av några tvåvåningshus på en åker. Hyran per lägenhet är inte oöverkomlig. Åtta Lat per månad (ca 120 SEK). Hälften av lägenheterna är tomma. Ingen vill bo där frivilligt.
En annan orsak till att vi vill flytta ned verksamheten en trappa är att taket har börjat läcka i övervåningen och att det förmodligen tar ett tag innan vattnet når ned till undervåningen. Vi kommer att kontakta kommunen för att försöka få ett hyresavtal på lägenheterna.

Efter torsdagens sammanträden tog vi kvällsflyget till Stockholm för att kunna vara på sammanträde på HK under fredagsförmiddagen.

Rubriken på denna bloggpost är ”Söndagsmorgon i Frufällan”. Någon kanske undrar vad Frufällan är för något, var ligger det och vad vi har där att göra?

Orsaken till besöket i Frufällan är ett barndop i Kinna. Det är mellansonens förstfödda som ska döpas och eftersom svärdotterns föräldrar bor i Kinna, och äldste sonens familj bor i Frufällan (mellan Borås och Fristad), och att vi kunde samåka med yngste sonen som bor i Stockholm så var Kinna en ganska passande plats. Det var andra dagen i år som hela familjen var samlad. Den första gången var en sommardag i Varberg.

Nu är det, som sagt, söndagsmorgon i Frufällan och familjegudstjänsten i Fristad väntar. Dessutom är det lucia idag och på bilden är det ett av barnbarnen som agerar lucia (Fotograf: Johanna Baronowsky).

Efter gudstjänsten bär det av tillbaka till Stockholm med bil. Ytterligare ett sammanträde måndag morgon och därefter tillbaka hem till Riga.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

3 dec. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 6 december

Så var det söndagsmorgon igen. Den andra advent. Dags för veckans återblick och summering.

Under veckan har vi nåtts om den tragiska nyheten om sexövergrepp på barn på en av Frälsningsarméns förskolor. Läs inlägget från i fredags>> . Det är så tragiskt för så många att man nästan inte orkar ta in det. Men vi får fortsätta att be för alla berörda.

PR/Media
I måndags redovisade en av våra många tillsatta arbetsgrupper, PR/Media-gruppen, sitt arbete för vårt Strategy-Board. Frälsningsarmén är i Lettland relativt okänd och vi behöver bättra på kunskapen om Frälsningsarmén för att underlätta vårt samarbete med myndigheter, näringsliv och männniskor vi är till för. Gruppen har redan åstadkommit mycket. Bland annat två artiklar i olika lettiska tidningar:
Intervju i Latvijas Avize
Nytt reportage i Lettlands största kristna tidning

Terminens sista ledardag
Vi har även under veckan haft terminens sista ledarsamling. Vi samlar en dag varje månad alla ledare till en dag av undervisning, bön och information. Under ledardagarna i höst har vi fokuserat på frälsning. Vi är en Frälsningsarmé och vårt uppdrag är att människor ska bli frälsta.

Kampen mot tiden

För att komma in på vår innergård med våra FA-bilar måste vi åka genom en port på en granngata (som vi betalar månadshyra för att få köra igenom). Vidare måste vi köra över en skolgård (där det ibland pågår fotbollsmatcher och andra rast- och gymnastikaktiviteter). Det är inte alltid det är möjligt för oss att komma in eller ut med våra bilar.
Därför planerar vi att öppna en egen passage genom Frälsningsarméns hus. Det var så huset byggdes en gång i tiden, men under sovjettiden stängdes den passagen.
För att förbereda infarten måste vi stenlägga en annan del av innergården än den vi nu parkerar på.
Det har varit en kamp med tiden. Snart kommer kylan och snön och då måste stenläggningsarbetet avslutas. Kanske ända fram till våren. Arbetarena har arbetat hårt under långa dagar. Blden under togs i torsdags. En av arbetarna ligger på knä. Antingen ber han eller också lägger han sten. Jag tror att bägge sakerna behövs.

Besök
En höjdpunkt i veckan är att vår yngste son, hans fantastiska fru och deras fantastiska dotter är på besök under helgen. Det är inte så ofta som vi får möjlighet att träffas nu för tiden, men det är lika fantastiskt varje gång. Dottern håller fortfarande på att ta sig igenom sitt första levnadsår och det händer så mycket mellan varje gång vi träffas.

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

1 dec. 2009

Nytt reportage i Lettlands största kristna tidning

I decembernumret av Tiksanas, Lettlands största kristna tidning, är huvudartikeln en sex sidor lång intervju med Rut och Peter om Frälsningsarméns arbete i Lettland.
Du kan se tidningen och även bläddra här>>. Om du kan lettiska kan du även läsa den. Om inte, kommer det en engelsk översättning så småningom.

24 nov. 2009

Söndagsmorgon på båten den 29 december

Söndagsmorgon igen. Det är den första advent och jag sitter på båten mellan Stockholm och Riga efter en snabbtur över till Sverige. Det har varit en dramatisk vecka.

Förra söndagen efter en fin soldatinvigning i Seda skulle vi efter hemskomsten till Riga gå ut och få oss en bit mat. Jag, Rut och vår assistent Olesja. Vi gick ned till gamla stan och var på väg in i en resturant. Jag gick först och flickorna kom efter. Då jag väntade på att bli placerad vid bord ropade Olesja plötsligt bakom mig att Rut var ute på gatan och hade fått problem. Vi rusade ut och där stod Rut tillsammans med tre personer i ett laddat stämningsläge.

Då Rut och Olesja hade gått in i förrummet till restauranten var det lite trångt med folk och Rut kände att någon vidrörde hennes handväska. Hon tittade ned i en öppen handväska och såg att plånboken var borta. Hon vände sig om och såg sin plånbok i en en främmande hand försvinna ut ur dörren. Rut rusade omedelbart ut och stoppade de tre personerna som då hade hunnit skicka över plånboken till varandra. Olesja och jag hade inte märkt något förrän Olesja såg ut genom fönstret och såg Rut tillsammans med de tre personerna. Vi rusade ut till gruppen på gatan och höll fast dem och började ropa att vi skulle tillkalla polis. Men det var bara vi på hela gatan. Efter en stunds uppståndelse och höga rop släppte de ned Ruts plånbok på gatan och vi lät dem gå.

Vi tackade Gud för att vi fick tillbaka plånboken. Även om det inte var så mycket pengar i den så tar det mycket energi och tid att få tillbaka ett nytt körkort och nya kontokort. Men händelsen sitter kvar i kroppen flera dagar, och nätter.

Dagen efter fick vi besked att en av våra anställda på Riga 1 förlorat sin trettioåriga son. Rut åkte genast dit och var med henne under dagen. En outsäglig sorg att plötsligt förlora sin son. Föräldrar ska inte behöva sörja sina barn. Det naturliga är att barnen sörjer sina föräldrar. Men både Rut och jag har förlorat en storebror i relativt unga år och stått där tillsammans med våra sörjande föräldrar. Mamman som förlorat sin son behöver mycket förbön den närmaste tiden.

Nästa dag (tisdag) var det som vanligt "business as usual": fotografering för en artikel i Latvijas Avize, sammanträde med Finance & Property Board och möte med en projektgrupp för PR-verksamheten.

Frälsningsarmén i Lettland har den gångna veckan haft bön 24 timmar om dygnet i sju dagar. Jag hade mina pass mellan fem och sex torsdag och fredag. Det är en bra tid. Konkurrensen om att få just den tiden är inte särskilt stor, och jag är ju ändå vaken. Jag brukar normal uppdatera hemsidan varje morgon någon gång mellan fyra och sju.

Det är givande att sätta av en timme att vara ensam tillsammans med Herren. Det är också en speciell känsla med bönekedjan. Då jag börjar be klockan fem vet jag att jag fortsätter någon annas bön och då jag säger amen klockan sex vet jag att någon finns där som rar över efter mig.

I slutet på veckan tog Rut och jag en svipptur med båten till Stockholm för att hämta ett par julgrytor, ett euphonium och lite skänkta barnkläder. Vi förbereder oss för att ha vår julgryta ute i Riga centrum för första gången. Det kommer att bli fint. Vår musikkår ska spela. Den heter Riga Staff Band och har tre medlemmar. Två som spelar kornett och en som spelar horn. Till julgrytespelningen ska vi få förstärkning från Västerås med en fjärdestämma.

Nu är det som sagt söndagsmorgon och jag uppdaterar hemsidan på båten mellan Stockholm och Riga. Det har varit en blåsig natt. Adventsstämningen vill inte riktigt infinna sig. Men advent är det i alla fall, så...

...ha en välsignad adventstid
Peter Baronowsky

23 nov. 2009

Den första soldatinvigningen i Seda någonsin

I söndags hölls den första soldatinvigning i Seda någonsin. Seda är en by två timmars bilkörning nordost om Riga. Frälsningsarmén i Seda är fortfarande en utpost, men på god väg att bli en kår.

För bara några veckor sedan invigde utposten i Drusti sina första soldater. Drusti ligger bara några mil ifrån Seda.

På bilden ses de tre nya soldaterna i Seda i mitten. Till höger står kårledare. Regioncheferna står till vänster med tolken som fanbärare.

20 nov. 2009

Kårledare i Lettland mottar utmärkelse

Myndigheterna i Priekuku-området firade nationaldgagen med att anordna en konsert där man delade ut utmärkelser till de bästa medborgarna i området.
Bland dem som fick ta emot utmärkelse var kadett Inga Muceniece, som är kårledare i Liepa.
Myndigheterna uttryckte sin uppskattning till Inga för det arbete hon utfört bland de fattiga i Liepa.

19 nov. 2009

SA corps leader in Latvia rewarded

The local government of Priekulu district celebrated Latvia’s Independence Day by arranging different events. Among them was a concert, during which the best workers were praised. The event was held in Priekuli Culture House on November 17, 2009 at 19.00.
Among the honored was also the leader of The Salvation Army corps in Liepa- Inga Muceniece. The local government of Priekulu district expressed their appreciation to Inga for her ministry and work she has invested in Liepa’s Parish.

From the SA Latvian web-site. http://www.pestisanasarmija.kv/

Inga is a cadet at the school for officers training in Latvia.

18 nov. 2009

Befrielsedagen!

I går firade vi Lettlands befrielsedag. Det är 91 år sedan Lettland blev fritt, även om det varit ockuperat en stor del av tiden efter det.

I förbindelse med högtidsdagen skickade vi, efter förslag av vår driftiga assistent, ett gratulationsbrev från Frälsningsarméns ledning i Lettland till presidenten för republiken Lettland, där vi önskade honom och landet Guds välsignelse. Jag tror inte att det hänt förut. Vi fick till och med ett svar från presidenden, även om det verkade vara ett standardsvar.

Som sagt, så har landet varit ockuperat större delen av sin existens. 1939 ockuperades Lettland av Sovjetunionen, två år senare kom tyskarna och ytterligare några år senare kom Sovjetunionen tillbaka och har ockuperat landet ända fram till 1991. Under den perioden räknar man med att ca en kvarts miljon balter deporterades till Sibirien.

Under den termin vi studerade lettiska på Stockholms universitet innan vi flyttade till Riga, läste jag bland annat boken Med höga klackar i Sibirien, av Sandra Kalnietes. Den boken tog tag i mig så mycket att det nästan var svårt för mig att fortsätta att läsa.

Nu är Lettland äntligen ett fritt land och kämpar med att hitta rätt i en tid av stor ekonomisk kris.

Nationaldagen firade vi genom att gå ut på stan och se paraden. På kvällen var det ett extra nationaldagsmöte på Riga 1, och senare på kvällen var det ytterligare firande på stan.

Här kommer några bilder från firandet:







peppebaron

17 nov. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 22 november

Gomorron! Det är fortfarande varmt i Riga. Ca 10 grader och det inbjuder till långa promenader i stan på kvällarna. Riga är en vacker stad även om det finns fullt av helt förfallna hus, bland de få renoverade.

EAPN-nätverk
I tisdags var vi med att bilda EAPN - European Anti Poverty Network. Det har tidigare inte funnits ett sådant nätverk i Lettland. Syftet metd EAPN är att vara en påverkansgrupp på regering och andra beslutsfattare att bekämpa fatigdomen i landet.

Frälsningsarmén har alltid arbetat i dessa två riktningar:


-nedåt genom att ge mat till dem som svälter (även om det inte löser problemet med fattigdom)
-uppåt genom att påverka beslutsfattare till strukturella förändringar i samhället så att fattigdomen minskar i landet.


Independent day
I tisdags var det också nationaldag i Lettland. Om du missade rapporten från firandet, kan du läsa den här>>


Ishockey
I lördags fick jag en försenad födelsedagspresent. Rut hade köpt två biljetter till Dynamo Rigas hemmamatch. Dynamo Riga spelar i den ryska ligan och är det enda laget i Lettland som ingår i ligan. Jag läste i veckan att AIK har ansökt om att få spela i ryska ligan, och att även ett par andra svenska lag var intresserade. I framtiden kan man kanske få se svenska lag spela i Riga.

Matchen såg vi tillsammans med över 10.000 övriga åskådare. Det var en spännande match med både förlängning och straffläggning. Till slut förlorade vi (vi=Riga). Men det var roligt ändå.


Soldatinvigning i Seda
I dag är det söndag. Rut och jag ska åka till Seda, några mil norr om Skangal för att vara med om den första soldatinvigningen någonsin i den byn. Seda är fortfarande en utpost och börjar nu samla ihop soldater för att kunna kvalificera till att bli en kår.

För bara några veckor sedan var vi med om den första soldatinvigningen i Drusti några mil därifrån. Drusti är också en utpost på väg mot att bli en kår.

Frälsningsarmén i Seda samlas i två små rum i ett ganska förfallet hus i Seda (se bild nedan). Gudstjänstlokalen, där vi ska ha invigningen är mindre än ett normalstort svenskt vardagsrum.
Den andra delen av huset är en ambulanscentral som är på väg att flytta ut. Efter jul räknar vi med att få hyra även den delen av huset av kommunen. Hyran är 0 Lat per månad, men vi ska betala för el och uppvärmning. Huset är i stort behov av renovering.


Bönevecka i Lettland
Nästa vecka är det bönevecka inom Frälsningsarmén i Lettland. Varje timma dygnet runt i sju dagar är det någon som har tagit på sig ansvar att be. Det finns gott om böneämnen här i Lettland. Men det finns också gott om tacksägelseämen!

Ha en välsignad vecka
Peter Baronowsky

16 nov. 2009

Julklappstips

Ge bort en julklapp till Lettland som betyder något.
En "skollunch" till en ellev i Lettland 15:-
Skolluncher för en vecka för en elev 75:-
Matpaket till en familj 150:-
Matpaket till fem familjer 750:-

Betalningsuppgifter direkt till Frälsningsarmén i Lettland:
Pestisanas Armija
IBAN: LV31NDEA0000080011705
S.W.I.F.T code: NDEALV2X

12 nov. 2009

Söndagsmorgon den 15 november

Söndagsmorgon, och den här gången vaknar jag upp i Göteborg.
Veckan har varit händelserik. Här kommer några tillbkablickar.

Måndagen var en ganska normal dag. "Finance &Property board" på förmiddagen och "Strategy board" på eftermidagen. Många viktiga beslut som måste tas.

tisdagen var det månadens samling för alla ledare i Frälsningsarmén i Lettland. Det är alltid fint att få träffa den samlade ledargruppen till bibelstudier, samtal, information och bön.
Vårt tema för samlingarna under höstterminen är frälsning.
Till varje samling har vi bett två ledare berätta om sin egen frälsning och hur de arbetar för att få andra frälsta.
Här kommer ett en kort sammanfattning av ett av vittnesbörden från en officer. Jag återberättar fritt ur minnet:
"Jag blev frälst för tretton år sedan. Jag hade levt många år i alkoholmissbruk, men så gick jag en dag till Frälsningsarmén. Jag visste att det var en kyrka så jag hade räknat med att jag skulle mötas av en präst eller något liknande.
Men den förste jag mötte var en kriminell från den stadsdelen där jag växt upp. Han var ökänd för att alltid stjäla och råna. Men hans ögon lyste och han berättade för mig om Jesus.
Den andre jag mötte kände jag också igen. Vi hade otaliga gånger druckit sprit tillsammans och nu stod han där nykter, hälsade mig välkommen och vittnade om Jesus."
Man kan ju förstå att det inte är så lätt att förbli ofrälst i en sådan miljö. Idag är denne officer en effektiv "själavinnare" och planerar sin tredje soldatinvigning för året före jul.

Efter ledardagen hade vi samtal med ledarna från Seda för att planera deras första soldatinvigning på utposten den 22 november. Efter samtalet var det fotografering av Rut och mig till vår intervju i den största kristna månadstidning i Lettland. Fotograferingen tog längre tid än intevjun. Det måste vara svårt att ta bra bilder på oss.

onsdagsförmiddagen hade vi sammanträde med styrelsen för Baltiska Barnfonden. Men redan före sammanträdet fick vi ett glädjebesked. Vi fick, otroligt nog, tillstånd att stå ute med vår julgryta utanför McDonalds alldeles vid ingången till Gamla Stan i Riga. Vi har inte tidigare haft julgrytor i Riga och det är en omständig procedur med många papper, underskrifter, stämplar och långtgående förpliktelser för att få ett sådant tillstånd.
Vi räknar med att spela julsånger med en brasskvartett, flickorna från Riga 1 ska sjunga och vi ska verkligen få göra Frälsningsarmén synlig i Riga de dagarna.

På eftermiddagen var vi inbjudna till en mottagning på Svenska Ambassaden i Riga med anledning av utgivandet av en ny ordbok på teckenspråk. Frälsningsarmén hade, genom Else Andersson, starkt medverkat till att boken kunde produceras.

I torsdags hade vi en intervju med en annan lettisk tidning, Latvijas Avize. Journalisten började med att säga att det var vi som bett om intervjun och undrade vad vi vill säga. Och vi började berätta....
Efter en stund frågade hon vad som verkligen ger oss tillfredsställelse i arbetet. Vårt svar var klart: Förvandlade människor! Vi berättade om de nya soldaterna på Riga 2, som genom ett möte med Jesus fått sina liv förvandlade och blivit befriade från mångårigt missbruk. Då vi berättade om en del av dessa människoöden blev journalistens ögon lite glansiga och hon sa: "Jag skulle vilja träffa dessa människor". Och det ska hon få. Vi räknar med att det blir ytterligare en artikel i Latvias Aviza.

På eftermiddagen var det sammanträde med "Education board" och direkt efter det åkte vi till flygplatsen för att flyga till Stockholm. På väg från flygplatsen i Stockholm fick vi telefonkontakt med yngste sonen och hans familj, som just var ute och promenerade. Vi träffades 20 minuter på "Seven-eleven". Vilka dyrbara minuter då vi fick se vårt näst yngsta barnbarn som nu är över halvåret gammal.

fredag förmiddag var det sammanträde på Högkvarteret i Stockholm och på eftermiddagen satt vi i bilen på väg till Göteborg.

Sedan blev det lördag och då inleddes vår bibelhelg på Hisingskåren i Göteborg. Efter dagens bibelstudier hann vi göra ett kvällsbesök i Borås hos äldste sonen med familj.

Nu är det, som sagt, söndagsmorgon och snart ska vår förmiddagsgudstjäsnt starta på Hisingskåren. Efter gudstjänsten åker vi direkt till Landvetter för transport tillbaka till Riga. För snart börjar en ny vecka....

Hoppas att du får en välsignad vecka
Peter Baronowsky






10 nov. 2009

Baltiska biskopar anklagar Svenska kyrkan för splittring

Från Dagen:
"Samkönade äktenskap och vigning av en öppet homosexuell biskop har fått de baltiska kyrkorna i Borgågemenskapen att ryta till. I ett officiellt uttalande anklagar de evangelisk-lutherska biskoparna i Baltikum Svenska kyrkan för att orsaka splittring i kyrkofamiljen.
"Vi uttrycker vår djupaste oro gentemot de moderna tendenser som försvagar gemenskapen mellan kristna och orsakar splittring i och mellan kyrkor" skriver biskoparna i de evangelisk-lutherska kyrkorna i Estland, Lettland och Litauen i ett gemensamt uttalande som antogs under det baltiska biskopsmötet i Tallinn i förra veckan.
"

Läs mer>>

7 nov. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 8 november

Gomorron! Redan den andra söndagen i november. Den första riktiga snön har kommit...och gått.

Veckan började med en intervju för Lettlands största kristna tidning. Det kommer ett sex-sidigt reportage från Frälsningsarmén i decembernumret. Detta är naturligtvis positivt i ett land där de flesta inte vet vad Frälsningsarmén är för något. Inte för att jag ser det som vår huvuduppgift att göra Frälsningsarmén känd, men det underlättar vårt arbete gentemot människor och myndighter om man vet vilka vi är.

Journalisten var duktig. Hon sa nästan ingenting. Hon började med att fråga hur det gick till när vi blev frälsta. Och så kom vi igång....

Journalisten fick ta fram sin näsduk och torka bort en och annan tår under intervjun. Jag hoppas att hon kan förmedla den känslan då hon skriver.

Nästa vecka har vi en intervju med Latvijas Avize. Det är inte en kristen tidning, så där blir frågorna förmodligen helt annorlunda.

I onsdags hade vi ett avbrott i kontorsrutinerna. Vi hade bestämt att den dagen skulle alla på högkvarteret arbeta med att rensa i arkivet och märka upp allt som fanns på arkivhyllorna och på kontoren. Det var mycket intressant som kom fram och det var svårt att inte fastna med att sitta och läsa alla gamla handlingar.

Som belöning för allt slit i de dammiga arkiven åkte vi och spelade bowling på eftermiddagen dagen efter. Det enda tråkiga var att jag bara kom trea. De kunde väl ha låtit mig.......Det var ju ändå min födelsedag. Tack förresten för alla fina hälsningar från så många. Jag visste inte att jag hade så många vänner.


En ljuspunkt i höstmörkret var det att läsa om yngsta barnbarnets eskapader i simbassängen, som mellansonen skrev om i ett blogginlägg. Har du inte läst det, kan du göra det här>>.

I fredags var vi inbjudna till en stor predikantmiddag i församlingen Prekavest (=berätta det glada budskapet). Vi var ett tjugotal pastorer från alla möjliga evangeliska samfund som tillsammans fick gå i förbön för Lettlands regering och folk. Frälsningsarmén var ett relativt okänt samfund för flera av pastorerna så vi fick berätta en hel del om Frälsningsarmén. Förutom Rut och mig var även officerarna från Riga 2 med på samlingen.

I lördags hann vi till och med ta en eftermiddagpromenad på den milsvida Jurmalastanden. Sanden var täckt av ett tunt lager snö. Vi såg bara en som badade. Ingen låg och solade.

I övrigt fortgår verksamheten på alla områden. De extra matpaket vi fått möjlighet att dela ut är mycket uppskattade.Vi väntar fortfarande på svar från kommunen om de kan bistå med ett hus/lägenhet för våra nyomvända, hemlösa soldater på Riga 2.

Idag ska vi ha förmiddagsgudstjänst i Liepaja på västkusten. Det är tre timmars körning, så det blir en tidig start på dagen.

Nästa helg har Rut och jag bibelhelg på Hisingskåren i Göteborg. Då blir det inget "Söndagsmorgon i Riga". Det blir förmodligen "Söndagsmorgon i Göteborg". Vi får se vad det blir. Söndagsmorgon blir det förmodligen i alla fall.

Ha en välsignad vecka!
Peter Baronowsky

31 okt. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 1 november

Ännu en söndagsmorgon i Riga. Och plötsligt har det blivit november.
Under veckan har det på vår hemsida varit en hel del kommentarer och artiklar om Svenksa Kyrkans beslut att viga homosexuella. Frälsningsarmén, genom Kristina Frisk, har ett par gånger intervjuats i pressen och tydligt deklarerat Frälsningsarméns ståndpunkt i frågan.

Under veckan har det också blossat upp en debatt om kvinnliga pastorer efter ett uttalande av Ulf Ekman där han framförde åsikten att befattningen som församlingsföreståndare var förbehållen män. På måndag kommer det en översikt av den debatten här på rupeba.se

Förra söndagen var Rut och jag med om en soldatinvigning på utposten i Drusti. Se reportage här. I torsdags fick vi inbjudan till ännu en soldatinvigning på en annan utpost, Seda. Jag tror att det blir tre nya soldater där i november. Förutom alla andra planerade soldatinvigningar under året, som jag skrev om i Söndagsmorgon förra veckan.

Det börjar bli mörkt här i Lettland. Både då det gäller solljus och levnadsvillkor för många människor. Fler affärer och offentliga institutioner, som skolor och sjukhus, har fått stänga. Det betyder fler arbetslösa och fler som inte kan klara sitt livsuppehälle.

Men det finns också flera ljuspunkter, många saker vi gläder oss åt:

1/ Den nya vågen av soldatinvigningar. Flera officerare har haft sina första soldatinvigningar och de har fått lite hjälp med hur ceremonierna ska genomföras i Frälsningsarmén.

2/ Som jag tidigare skrivit är det många barn som inte får skolluncher, eftesom föräldrarna inte kan betala för skollunchen. Vi har nu startat en verksamhet där officerare som har kontakt med barn som inte får skolmat betalar för dessa barn. Vi kan naturligtvis inte lösa hela Lettlands skolmatsproblem, men vi har redan ett tjugotal barn över hela landet som får sin mat betald genom Frälsningsamrmén. Tack alla ni som bidragit till detta.

3/ Ett annat program som vi startat är utdelning av extra matpaket till familjer och enskilda i nöd. Våra officerare har kartlagt hjälpbehovet runt sina kårer och det är många hundra familjer som kommer att få hjälp att klara vintern genom våra extra matpaket. Därutöver fortsätter vi naturligtvis med våra soppkök där vi serverar över 1000 portioner varje vecka.

4/ Ett tredje program som just kommit igång är vår dagverksamhet för barnen i Sarkani. I Sarkani finns 18 barn. Nästan alla föräldrar är alkoholiserade och barnen lämnas mycket vind för våg. Förskolebarnen får nu komma till Skangals barnhem, en kilometer från Sarkani , varje skoldag mellan 09.00 och 13.00 och blir omhändertagna av Skangals personal, medan Skangalbarnen är i skolan. I dagverksamheten får Sarkani-barnen två mål mat, duschmöjligheter och medisinsk omvårdnad.

5/ Ännu en ljusglimt är att vi har kunnat belägga lediga platser på Skangal med barn från Sarkani och Seda.

Vi är så tacksamma för att dessa verksamheter har kommit igång så bra!!!
Så, igen tack alla som varit med och stöttat genom förbön och ekonomiska bidrag.

Idag är det en vanlig söndag. För ovanlighetens skull är inte Rut och jag inbokade på några möten ute i landet. Vi ska gå på vår egen hemkår, Riga 1, och vara vanliga mötesbesökare. Det är viktigt också det.

Får man be om en välsignad vecka för alla som läser detta?

Peter Baronowsky

25 okt. 2009

Soldatinvigning i Drusti

I söndags var det dags för ännu en soldatinvigning i Lettland. Det var utposten i Drusti som invigde sina två första frälsningssoldater. Drusti ligger två timmars bilkörning nordost om Riga. De sista 15 kilometrarna innan man kommer fram till Drusti går vägen på en grusväg som stundtals kan vara på gränsen till framkomlig.

I den här lilla byn har Frälsningsarmén en längre tid bedrivit utpostverksamhet, men med ett fullt veckoprogram, med soppkök, klädutdelning, duschmöjlighter, hemförbund, barnverksamhet och gudstjänster.

Lokalen var fullsatt under gudstjänsten och många av byborna gratulerade de nya soldaterna med blommor efter invigningsceremonin.

På vägen hem tog vi upp två damer som gick på den leriga vägen på väg hem efter gudstjänsten. De hade 4-5 kilometers promenad till och från kåren och de gick normalt den sträckan varje dag för att vara med på Frälsnignsarméns verksamhet.

24 okt. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 25 oktober

Söndagsmorgon igen! Det känns som om det var igår som det var söndag sist. Men samtidigt händer det mycket under en vecka.

I måndags hade vi fått tid för att besöka Rigas Doma (Kommunförvaltningen). Vi fick träffa ledaren för "Välfärdsavdelningen" och ledaren för avdelningen för hemlösa i Riga. Vårt ärende var att vi ville ha en stor lägenhet eller ett hus i området runt Riga 2 för våra nya rekryter och soldater där. De flesta av dem är fortfarande hemlösa och vi drömmer om att få starta ett "Half-way-house" där de kan få bo.
För det första var det väl ett smärre under att de överhuvudtaget gick med på att boka ett sammanträde med oss. Frälsningsarmén i Lettland betraktas av många som en av många amerikanska sekter som kom in i landet i förbindelse med frigörelsen.
Vi blev mycket vänligt mottagna och fick både kaffe och god tid på oss att presentera vårt ärende.
Resultatet av sammanträdet var att vi skulle skriva en projektbeskrivning till kommunens fastighetsavdelning och ledaren för väfärdsavdelningen lovade att tala för vår sak gentemot fastighetsavdelningen. Vi fortsätter att be och ger inte upp hoppet.

En annan glädjande nyhet denna veckan var ett domstolsutslag. En våra många rekryter har tidigare varit i fängelse stora delar av sitt liv. Efter den senaste frigivningen blev han frälst, har gift sig med en annan nyfrälst kvinna och de båda är nu rekryter.
En skugga över hans framtid var att han blivit kallad till rätten för en stöld som han begick innan han blev frälst. Eftersom han tidigare varit i fängelse flera gånger var sannolikheten att han skulle få fängelsestraff igen mycket stor.
Kårledaren hade skrivit ett brev till domstolen där han beskrev mannens frälsning och totala livsförvandling.
Glädjen var stor då domstolen dömde honom till ett vilkorligt straff, trots hans långa kriminella karriär.

De två är inte de enda rekryterna i landet. På våra tolv kårer och utposter har vi en lång kö som väntar på att få bli soldater.
-På Riga 1 har man nu tre olika grupper som går förberedelseklass för att bli soldater. Planerad soldatinvigning i december.
-På Riga 2 har man sju rekryter och planerar soldatinvigning före årets slut.
-I Daugavpils har man fyra rekryter och eventuellt blir det soldatinvigning före jul.
-På utposten i Seda har man tre rekryter och planerar soldatinvigning.
-På utposten i Drusti har man två rekryteter och planerar soldatinvigning - idag!
Jag har inte frågat runt, men jag vet att det ytterligare några som är på väg att bli soldater snart.

Under fredagen och lördagen har vi haft besök från Sverige av Kristina Frisk för våra månatliga samtal om Lettland. I fredags körde vi ned till Daugavpils fram och tillbaka för att Kristina skulle få se den stora kårbyggnaden där med sitt snart färdiga nya tak. Det blev åtta timmar i bilen. Daugavpils ligger i sydöstra delen av landet och har nästan uteslutande rysktalande befolkning.
I går tog vi med Kristina till mötet på Riga 2. Där var det som vanligt fullt i lokalen och vi fick vara med om en härlig gudstjänst med bra sång och musik och en predikan som vi inte förstod något av, eftersom den var på ryska. Efter gudstjänsten serverades en fin middag för alla hundra mötesbesökarna.

Idag är det söndag. Kristina åkte hem till Stockholm i går kväll. Rut och jag ska, tillsammans med vår tolk, åka till Drusti för att leda förmiddagsgudstjänsten och ha samtal med kårledaren. Idag blir det soldatinvigning i Drusti.

Du som läser den här sidan är förmodligen inte ensam. Så här kan kartan över besökare på vår hemsida se ut en vardag under veckan som gått. Varje "kartnål" representerar en besökande ort.
Men vi har även besökare från resten av världen. Så här ser besökskartan ut över internationella besökare det senaste året.

Så vill jag tacka alla ni som anmält att ni vill vara förebedjare för Lettland. Vi har just skickat ut vårt första bönebrev. Men det finns plats för ytterligare förebedjare. Om du känner dig manad är du välkommen att skicka efter vårt bönebrev. Skriv till info@rupeba.se och skriv att du vill ha bönebrevet.

Till sist vill jag önska alla som läser detta en välsignad vecka som kommer.
Peter Baronowsky

17 okt. 2009

Söndagsmorgon i Riga den 18 oktober

Hösten är här! Första höststormen har kommit! Första snön har kommit!
Den gångan veckan har vi haft vår månatliga ledarsamling för Frälsningsarméns ca trettio ledare i Lettland. Under ledarsamlingarna fokuserar på våra tre målområden:
-Att människor ska bli frälsta
-Att göra lärjungar
-Att hjälpa dem som lider nöd

Under höstterminen handlar alla samlingarna om frälsning. Sedan räknar vi med att vårterminen 2010 ska handla om att göra lärjungar, och hösten 2010 om att hjälpa de nödlidande. Under tiden arbetar vi naturligtvis i vardagsarbetet med alla tre fokusområdensa.

I tisdagens ledarsamling hade vi bett fyra ledare dela med sig om sina erfarenheter. Två fick berätta hur de själva blivit frälsta och hur de arbetar för att andra ska bli frälsta. De två andra fick berätta vad de "hört" från Gud då det gäller Frälsningsarméns framtid i Lettland. Dessutom innehåller ledarsamlingarna information, bibelstudium och bön.

I onsdags var det styrelsemöte för Skangal. Förutom vårt eget folk bestod styrelsen av rektor från den lokala skolan och ordföranden för "Orphan-courts", som avgör vilka barn som ska få komma till barnhem. Rektorn kunde berätta att skolan i år fick drivas med bara 38% av förra årets budget. Lärarna har fått sin lön sänkt. De tjänar 250 Lats per månad, efter skatt ca 160 Lats. Det motsvarar ca 2.300 svenska kronor per månad. Det kan eventuellt räcka till hyran, om man har en billig lägenhet.

Det var med stor glädje vi såg barnen från Sarkani bli väl omhändertagna i Skangal. Vi har just startat ett nytt program där förskolebarnen från Sarkani får komma till Skangal mellan 09.00 och 13.00, då de barn som bor på Skangal är borta på skolan. Sarkani-barnen får två mål mat, möjlighet till att duscha och få hälsovård. Det är ett så fantastiskt miljöbyte för dessa barn som normalt lever i utkylda stenhus, ibland utan vare sig elektricitet eller vatten. Den första dagen (i måndags) frågade ett av barnen om de måste åka tillbaka till sitt hem i Sarkani.

I torsdags och fredags hade kåren på Riga 1 bön enligt 24/2. Det vill säga att det är någon som ber varje timme under dygnets 24 timmar. Sammanlagt blir det 48 timmars sammanhängande bön. De två bönedygnen återkommer varje månad. Jag hade mina bönepass mellan 05.00-06.00. Det är en speciell känsla att ta vid där någon just sagt amen, och att någon annan tar över min bön då jag en timme senare sagt amen.

I övrigt händer det en hel del spännande inom Frälsningsarmén i Lettland. Kåren i Drusti planerar soldatinvigning i oktober. Kåren i Seda har tre rekryter som snart kommer att bli soldater. Riga 1 har en förberedelseklass för soldatskap med mer än tio deltagare, med planerad soldatinvigning i december. Riga 2 har sju rekryter. (Förklaring för den oinvigde: Medlemmarna i Frälsningsarmén kallas soldater. Före invigning till soldat går man igenom en förberedelskurs och under den tiden är man rekryt)

Under den kommande veckan kommer flera dagar att användas för att arbeta med budgeten för Frälsningsarmén i Lettland. Det blir säkert en intressant vecka.

Hoppas att även din vecka blir intressant och välsignad
Peter Baronowsky






10 okt. 2009

Förebedjare för Lettland

Vill du bli förebedjare för Lettland? Det är mycket som händer i Lettland just. Både i nationen och i Frälsningsarméns arbete. Vi behöver bönestöd.

Om du upplever att du vill vara med i bönekampen för Lettlands folk kan du anmäla att du vill ha vårt bönebrev. Vi kommer att skicka ut det varje månad med information om aktuella böneämnen som du får vara med och be för. Vi behöver ditt bönestöd! Skicka ett mail till info@rupeba.se och skriv "Förebedjare för Lettland" så blir du med i vår utskickslista.