28 juli 2009

Ny adress, ny brevlåda, nytt hem

Flyttlasset kom som avtalat 13.00. Vi själva kom en timme tidigare.

Då flyttlasset kom, kom samtidigt villiga bärare i form av våra medarbetare Edvins, Edgars, Arturs och Janis. Det tog bara en en dryg halvtimme att lasta av och resten av dagen gick åt att börja packa upp och få rätt flyttkartong på rätt plats.

Så är vi då ordentligt inflyttade på Bruninieku iela i Riga.

Idag är första arbetsdagen efter semestern och idag och imorgon har vi sammanträden med olika nyckelpersoner. På torsdag åker vi till västkusten för familjelägret Harmoni. Det kommer över nittio personer. Lägergården har egentligen plats för sjuttio och man har fått säga nej till flera som skulle vilja följa med.

Jag återkommer med rapporter från familjelägret på måndag.

Peter

4 juli 2009

Introduktionsveckan slut - Ruts Lettlandsblogg

Lördagen den 4 juli, 2009

I natt har jag upptäckt att Riga har något som jag länge saknat i Nacka – en kristen radiokanal som sänder 24 timmar om dygnet. Jag hade lite svårt att sova i går kväll efter alla intryck och slog på radion där den här kanalen var på. De sänder omväxlande lettisk och engelsk kristen musik och en del undervisning på lettiska. Ännu har inte de lettiska predikningarna haft så stor inverkan på mitt andliga liv, för jag förstår inte så mycket, men de är ändå nyttiga för jag lyssnar till lettiskan och plockar upp ett och annat ord som jag förstår.

Idag är vår sista dag här före semestern. Bland alla blommorna som vi fick på välkomstmötet börjar en del att sloka nu. Det var ett hav av bla. luktärtor, rosor, blåklint och en jättebukett med starkt doftande liljor. Den ska vi försöka ta med oss hem och njuta av ännu några dagar hemma i Sverige.

Introduktionsveckan är slut. Vi känner oss glada och tacksamma för att allt har gått så bra och ser fram emot att jobba vidare här efter semestern.

Ännu mer från Ruts Lettlandsdagbok

Fredagen den 3 juli, 2009
Nu har vi mött vårt folk!
Vi hade ledarsamling i går eftermiddag och välkomstmöte på kvällen.

Ledarsamlingen innehöll bla. en geografisk och tidsmässig rundresa i Lettland. Det var en PowerPoint presentation med bilder från olika platser från 2007 och framåt. Lisbeth, som har hållit ställningarna här under våren ledde samlingen och CS introducerade oss för ledargruppen.

Sedan hade Ilga som är föreståndare för barnhemmet i Riga, fått i uppdrag att tala. Hon hade gjort en del research om oss och presenterade för resten av deltagarna vilka vi var. Hon visste bl.a. att berätta att vi var idrottsmänniskor, vilket alla tydligt kunde se där jag satt med min fot i vädret. Hon berättade också att vi tyckte om musik, t.o.m. att jag hade skrivit en del sånger. Hon visste också att vi hade studerat lettiska, så hon varnade alla för att vi mycket snart skulle förstå vad alla sa. Särskilt imponerad var hon över att jag dagen innan när vi samtalade (på engelska) hade visat att jag förstod ett, som hon tyckte, svårt ord, nämligen det lettiska ordet för ”paraply”. Hon var också lite arg på oss för att våra söner, Baronowskybröderna, för flera år sedan hade varit en bidragande orsak till att det lettiska innebandylaget förlorat finalen mot Sverige i den norska innebandycupen som arrangeras varje år av Frälsningsarmén i Norge.

För övrigt talade också vi båda på ledarsamlingen. Peter öppnade förstås med mycket humor och den något chockade tolken bröt nästan ihop av skratt i början. Men det blev också stort allvar i våra tal och vi blev varmt och hjärtligt välkomnade.

Det blev vi också senare på kvällen i det stora välkomstmötet på Rigas första kår. Mycket folk var samlade från hela landet. Från Bauska hade det kommit upp en sånggrupp som sjöng mycket bra och det var tal från representanter både för officerarna och personalen. Det var en högtidlig installation – och nu är vi formellt Regionchefer för den lettiska regionen.



Jag skulle ge mitt vittnesbörd. Jag tänkte att jag skulle inleda med att säga något på lettiska. Som tur var kontrollerade jag med min tolk vad det var jag höll på att säga och hon hann korrigera mig. Jag ville börja med att säga God afton! – Lab vakar!, men kom ihåg fel och höll i stället på att säga ”Ar labu nakti” – vilket betyder God natt! - ett uttryck som man bara använder när man går och lägger sig. Det hade nog inte varit så smart att börja min offentliga verksamhet här i Lettland med att önska alla gonatt! Jag bekände öppet vilket misstag jag hade hållit på att göra, till folkets stora jubel och applåder.

Peter talade om att vi får ge vårt ”ingenting” till Jesus och att han kan förvandla vårt ingenting till något stort. Många människor kom fram för förbön. Efter mötet fick vi ställa oss vid sidan – jag fick förstås sitta – med foten högt! – och en ström av människor kom fram för att välkomna oss personligen. Vi fick så många buketter att vi behövde två bärare med oss upp i lägenheten för att få med oss allt. Vi fick också en oljemålning, som en av officerarna, som är duktig konstnär, hade gjort. Det var helt överväldigande och vi känner bara en stor tacksamhet för att vår ingång här har varit så positiv.

Peter transporterade TC och CS till flygplatsen 5.30 i morse. Sedan har vi haft och ska ha ytterligare något jobbsamtal med vår personal på RHK (=regionhögkvarteret).

/Rut




3 juli 2009

Mer från Ruts Lettlandsdagbok

Torsdagen den 2 juli, 2009

Det har varit väldigt varma dagar här, sol och närmare 30 grader. Därför har vi haft fönstren på vid gavel. Som tur är har vi fönster både åt gatan och åt gården, så vi kan få till korsdrag, när det blir alltför varmt.

I går kväll när vi gick och la oss, var det väldigt varmt och vi hade fönstret i sovrummet, som vetter åt gatan, på vid gavel. Det är sannerligen inte som hemma på Nåttarövägen i Nacka, där de enda ljud som når in i sovrummet är koltrasten som sjunger upp sig vid fyratiden på natten. Här är det ett brusande trafikljud ute på gatan hela natten.

Först var det en envis musik, som kom någon odefinierbar stans ifrån. Det var en ganska enerverande musik, ungefär som norsk hardangerfela och irländsk gig samtidigt - fast värre. Musiken tog inte slut, den bara dämpades lite efter en stund, men då kunde jag istället höra arga grälande röster. Av ljudet att döma var det två hundägare som skrek åt varandra, hundarna skällde också argt och till slut lät det som att hundarna började slåss, och kanske slogs deras ägare också. Det var i alla fall ett farligt oväsen. Samtidigt drog någon upp volymen på den förskräckliga musiken till ett inferno, innan slutligen det lät som om någon långsamt stängde en dörr och larmet tynade bort.

Då kom den första åskknallen. Sedan kom regnet. Det kom för att stanna hela natten och på morgonen berättade Peter, som sina vana trogen var uppe tidigt, att det var en enda sjö inne på armégården, för allt vattnet hade inte hunnit rinna undan. Frampå förmiddagen torkade det emellertid upp igen och nu mitt på dagen skiner solen igen och det är varmt och skönt i lägenheten.

Vi förbereder oss nu för vår första samling med dem som står i olika ledarpositioner för Frälsningsarméns verksamhet i Lettland. Vi ska ha en samling med dem klockan tre och sedan ska vi ha vårt välkomstmöte i kväll. Samlingarna leds av Kommendören och Chefssekreteraren för det svensk-lettiska territoriet i Frälsningsarmén. De anlände hit med flyg i morse. Det ska bli spännande.

2 juli 2009

Från Ruts Lettlandsdagbok

Tisdagen den 30 juni 2009

Jag var nyopererad. Foten låg inlindad i ett stort bandage. Bara den yttersta delen av tårna stack ut framför bandaget. Stortån hade fortfarande en blodfläck fastän det gått fem dar sedan operationen, men foten fick inte komma i vatten. Jag hade inte särskilt ont, men dagen innan hade jag gått åtta gånger så mycket som de rekommenderade stegen mellan toaletten och sängen. Vi hade packat för resan till Lettland…

Vi åkte från Nåttarövägen med taxi 5:30 på tisdagsmorgonen. På Arlanda gick Peter och hämtade en rullstol medan jag passade vårt bagage. Sedan kom en flygplatsassistent och hjälpte till att köra mig och såg till att vi fick gå före alla i kön till incheckningen. Hon var väldigt trevlig, hjälpsam och språksam och berättade om sin egen nyligen genomförda resa till Riga, som hon tyckte var en alldeles för dyr stad. Incheckningen gick väldigt smidigt eftersom jag satt i rullstol. Innan vi gick ombord med hjälp av en annan flygplatsassistent hann vi med en cappucino och en halv macka var vid gaten. Flygresan gick väldigt lugnt. Vi fick tre säten så att jag kunde lägga upp benet emellan oss.

I Riga kom en lettisk flygassistent, som till skillnad från sin svenska kollega, inte sa ett ord – Han gjorde sitt jobb och det stod inte i hans befattningsbeskrivning att han skulle tala med dem han körde i rullstolen, eller med någon annan heller förresten, i alla fall inte om de inte kontaktade honom via telefon eller personsökare.

Assistenten körde oss emellertid fram till väskbandet där Peter ganska snabbt hittade våra väskor, och sedan rullade han oss ut i avgångshallen. På vägen ut hann vi rulla in i en hiss som inte fungerade och ut igen från den med riktning mot rulltrappan som fanns intill. Jag anade oråd när assistenten plötsligt muttrade något, som jag uppfattade som ”Don´t worry” och jag såg som i blixtbelysning hur jag stod inför, eller snarare satt inför, en rulltrappefärd, som minst sagt skulle kunna kallas otrygg – i rullstol nerför en rulltrappa, med en stum lettisk assistent som enda motvikt till tyngdlagen. Raskt talade jag om för honom att jag faktiskt kunde stå, och klev resolut ur rullstolen och åkte på egna ben nerför, medan assistenten snopet fick köra en tom rullstol nerför trappan.

Omedelbart utanför dörrarna, som faktiskt öppnade sig i sista ögonblicket innan min onda fot stötte i, fanns ansikten som vi kände igen. Där stod Ilona, Olesja, Edgars, Edvins, Lisbeth, nästan hela HK-personalen. Sarah och hennes man och son var också där och välkomnade oss, men de var på väg till London på semester så dem träffar vi inte förrän i augusti nästa gång. De hade stora blombuketter till oss. Jag fick en stor röd bukett luktärtor och Peter fick en likadan blå bukett – och alla tyckte att det passade så bra för Peter hade blå armétröja på sig och jag hade röd armétröja .

Assistenten blev nog lite förvirrad över alla uppståndelse, men vakade noga över sin rullstol och när Lisbeth försökte få låna rullstolen en liten stund till, för att vi skulle kunna fika tillsammans på flygplatsen sa han blankt nej. Lisbeth skickade emellertid fram Edgars (som är lett) för att prata med honom och då gick det bra. Vi fick låna rullstolen och Edgars blev betrodd att köra mig vidare i rullstolen mot löfte att sedan återlämna rullstolen dit där den hörde hemma.

Vi åkte upp en trappa och åt frukost på ett trevligt café med folklore inredning. Man hade kunnat tro att man var på en fjällstuga i de norska fjällen om man bara betraktade de grova trämöblerna. På menyn stod det kaffe och ost och skinka inlindad i pannkaka. Gott!

Sedan bar det av mot Bruninieku iela 10A, som ska bli vårt hem under de närmaste tre åren. Lisbeth rattade tryggt mellan spårvagnar och bilar. Jag satt på den plats som blivit självskriven för mig dessa dagar – i baksätet till vänster – så att jag kan ”hålla foten högt”.

Peter och Lisbeth bar upp första laddningen av vårt bagage medan jag ”med foten i vädret” passade bilen. Lisbeth gav oss var sin knippe nycklar till vårt nya hem. Sedan skildes vi från henne och gick (stapplade) tillsammans upp de två trapporna till vår lägenhet. Efter en trappa möter en låst gallergrind som bara kan öppnas med en liten magnetnyckel. Efter gallergrinden finns alla postlådorna. Vår postlåda var den största. Hoppas att vi kommer att få mycket post framöver.

Så stod vi framför lägenhet nr 6 - en mörk dörr utan dörrfoder. När man öppnar ytterdörren finns ännu en dörr, och denna dörr är tjockt vadderad, men det ser man inte förrän man kommit in i lägenheten och stängt alla dörrar till trapphuset efter sig.

Vi kom in i den lilla hallen. Ljuset strömmade in från köket som låg rakt fram. Köket var inte stort men trivsamt och vi upptäckte snart att allt vi behövde fanns där. Längst framme vid fönstret stod ett litet köksbord med två stolar och jag såg framför mig att här skulle vi äta vår frukost under många månader framöver. Ljus strömmade också från det stora sovrummet som låg alldeles intill med en jättesäng mitt i. Lite längre in i hallen låg arbetsrummet till vänster och badrum och vardagsrum till höger. Vi placerade blombuketterna, som doftade underbart, den ena på soffbordet och den andra i fönstret som hade breda fönsterkarmar. Alla fönster i lägenheten var nyinsatta och öppningsbara både till sidan och uppåt. Detta var vårt nya hem och vi kände från första stund att här kommer vi att kunna trivas.


Onsdagen den 1 juli, 2009

Jag vaknade på morgonen av underbar musik som jag först inte kunde lokalisera. Efter en stund tystnade musiken och jag somnade dåsigt om – klockan var några minuter i sju. Sängen var skön och solen sken in i rummet över vår säng. Peter var borta. Jag visste att han hade för avsikt att gå ner tidigt på kontoret, för att som vanligt uppdatera hemsidan innan vanligt folk vaknar.

Jag kände stor tacksamhet över att transporten till Lettland och vårt mottagande här hade varit så fint. Efter en stund kom musiken tillbaka och jag vacklade ut i lägenheten för att försöka följa ljudet, men innan jag hunnit ut ur sovrummet tystnade musiken igen och jag blev stående i hallen och skulle just vända tillbaka till sängen när musiken återkom. Då hörde jag att den kom inifrån vardagsrummet och efter ett tag lyckades jag lokalisera ljudet till fönsterkarmen. När jag kom fram dit hittade jag min nya tjänstetelefon som jag tagit över av min företrädare och det var hennes morgonalarm som var musiken jag hört. Den upprepades ännu flera gånger innan jag lyckades hitta avstängningsknappen.

Peter är förresten lite avundsjuk på att jag har ärvt en, som han tycker, finare mobiltelefon än honom, men av någon orsak har han inte lyckats få igång den telefon som han ärvde, så nu har han börjat hysa förhoppningar om att han kanske ändå måste få en ny.

Det är mycket nytt nu – nya telefoner, nya nycklar, nya koder mm. Men vi kommer säkert in i allt detta efterhand.

Vi har till och med en ny elektrisk tandborste. Men den hade vi med oss hemifrån – ett vidunder i hastighet och effektivitet – minst dubbelt så snabb som våra gamla elektriska borstar tillsammans. Vi fick den som avskedspresent av kamraterna i Nacka kår innan vi flyttade. Någon av dem frågade om vi hade börjat använda den än, när vi träffades några dagar efter vårt ordinationsmöte då gåvan överlämnats. Men vi hade beslutat att tandborsten skulle få följa med till Lettland i obruten förpackning. Och nu när vi börjar vårt arbete här, har vi åtminstone riktigt rena tänder! Foten är det värre med. Bandaget blir smutsigare och smutsigare även om jag försöker ha en avklippt nylonstrumpa som skydd. Men nu är det bara en vecka kvar tills jag ska få nytt bandage och stygnen ska tas. Och det betyder att det bara är tre veckor kvar tills jag kan få gå kortare promenader på foten. Jippi!

På grund av foten som måste hållas i högläge hela tiden har vi förlagt våra första arbetsplatssamtal till vår lägenhet och vi har suttit i samtal här hela dagen med olika nyckelpersoner. Det har varit mycket givande och bilden av Frälsningsarmén i Lettland som vi ska vara ledare för framöver tonar fram lite tydligare för varje dag.

/Rut

1 juli 2009

Till Riga

Så var det dags för resan till Riga. Då vi landade med morgonflyget på Riga flygplats möttes vi av den samlade HK-personalen med blommor.

Vi fick möjlighet att sitta ned och tala med personalen både vid frukosten på flygplatsen och senare vid eftermiddagskaffet på HK.

Det känns bra att vara på plats och vi ser fram till att börja samarbetet med alla duktiga medarbetare i Lettland.

Idag har vi bokat tid för samtal med några av HK-personalen. I morgon (torsdag) har vi ledarsamling på eftermiddagen och installationsmöte på Riga 1.

/PB