På resa i Lettland

En grupp från Templets strängmusikkår i Stockholm besökte Lettland under påsken. Här skriver Kristina Strömqvist en rapport från besöket i "Tempelnytt":
Påskafton 2010 kl 0730 tog vi, 7 pigga strängmusikanter, flyget från Stockholm till Riga. ”Vi” det var Anna-Lisa Rejler, Britt-Marie Alm, Gerd Nilsson, Eva Malmberg, Lisbeth Löwmark, Kai Kjäll-Andersson och Kristina Strömqvist. Jan Rejler, ”vår” man, hade i sista stund fått avboka resan.

                      På flygplatsen i Riga möttes vi av  Regioncheferna i Lettland, Rut och Peter Baronowsky, och åkte vi till Riga 1 där regionkontoret finns och även regionchefernas bostad. När vi gick igenom kåren fick vi hälsa på några ungdomar som haft en bönenatt och nu var på väg hem.  Peter berättade att de hade väldigt många ungdomar som också ansvarade för lovsången i mötena.

Efter att vi fått lite att äta hos Rut o Peter var det dags att åka till Riga 2, den rysktalande kåren som leds av Andrejs och Irina Konovalovs. Där möttes vi av en fullsatt lokal och vestibul, ca 180-200 hemlösa, mestadels män som kommit för att få ett mål mat men också för att för en stund få glömma det hårda livet på gatan och bara få sitta ned och ta del av lite mänsklig värme.  Kårledarna utstrålade verkligen Kristi kärlek och även om vi inte begrep ett ord av vad som sjöngs på ryska så upplevde vi en kärleksfull atmosfär. Vi fick här vårt första tillfälle att sjunga. Vi presenterade sångerna på engelska och våra vittnesbörd översattes till ryska. Extra roligt var det att få ha Rut med på altstämman och att då och då få höra hennes pianospel. Mötets höjdpunkt var förstås soldatinvigningen! En ung pojke och en kvinna invigdes till soldater! Peter berättade att många av de yngre pojkarna som invigts till frälsningssoldater är hemlösa. De har ingenstans att bo utan måste gå ute på nätterna. Uniformen har de hängandes på kåren. Självklart är det här ett stort problem då många nyss lämnat ett liv i missbruk bakom sig. Hur lätt är det inte att falla tillbaka när det är kallt ute och man fryser natt efter natt. Peter var glad att kunna berätta att  FA fått hyra en lägenhet där nu sex av dessa nyblivna soldater får bo.  En kår i Australien har som ”sitt” projekt att under ett år stå för hyreskostnaden. De av pojkarna som ev får någon form av bidrag får givetvis lämna det som ett tillskott till hyran.

Senare samma dag åkte vi till Bauska där kårledaren Ruth Hansen och hennes medhjälpare hade brett 150 smörgåsar. Ja inte alla till oss utan till Påskdagsmorgonens gudstjänstbesökare! Vilket jobb när köken inte tillnärmelsevis har den utrustning som vi är vana vid! 

                      Påskdagens första gudstjänst hölls kl 0730 inne i slottet i Bauska! Inte trodde vi att så många skulle komma men ack vad vi bedrog oss. Det var mycket folk och vi gjorde vårt bästa för att få liv i rösterna trots den tidiga timmen. Sången ”Min Jesus lever, därför vill jag leva” ekade i den stora slottssalen då sången även finns i den lettiska sångboken. Peter talade och som alltid framför han budskapet med både humor och allvar. Smörgåsarna som Ruth Hansen gjort kvällen innan smakade förträffligt tillsammans med kaffet och nu vi fick tillfälle att åtminstone hälsa på besökarna – någon längre konversation var omöjlig då de flesta inte talade engelska.

                      Efter gudstjänsten sa vi adjö till Ruth Hansen och åkte direkt till Iecava där vi kl 1200 hade möte i Folkets Hus. Kårledaren Arturs hade fullt upp med att översätta våra vittnesbörd och Peters predikan från engelska till lettiska.

                      Tillbaka på hotellet fick vi en glad överraskning – Jan Rejler hade bokat en ny biljett och kunde nu förena sig med oss! Vad glada vi blev!  Eftermiddagen tillbringade vi i Riga tillsammans med Rut och Peter. Vi åkte ut och promenerade på en av Rigas stränder som säkert är ett ”andningshål” för många av Rigas invånare. Men helt säkert inte för de män och kvinnor som vi tidigare mött på Riga 2, de skulle varken ha råd eller möjlighet att ta sig till den här stranden. Innan finanskrisen var det tjusiga villor längs med stranden. Nu var de flesta förfallna och övergivna även om någon enstaka villaägare lyckats klara av att bo kvar i området.

Annandag påsk var vi med om regionkongressen på Riga 1. Allt tolkades till ryska och engelska. Nu fick vi lyssna till ungdomarna och lovsångsteamet. Vilken glädje och vilken innerlig bön. Vi fick även lyssna till den nybildade ”stabskören” som gjorde sitt uruppförande just på Annandagen. Oj vad de sjöng och vilken inspiration! Peter talade i det första mötet och Rut i det andra och vi imponerades stort av deras kvinnliga tolkar.  I pausen mellan mötena kom en officer fram och gav oss var och en ett kors som han själv snidat till i trä. Det var Janis Mucinieki och vi fick även ett lite större kors som nu finns i strängrummet som en påminnelse om vårt besök i Lettland.

                      Ett av de finaste intrycken var i det sista mötet då Peter bad alla officerare och kadetter att komma fram. ”Det här är era ledare som lett er fram till Gud” sa han till soldaterna. ”Nu ska vi alla vara med och be för dem” och så bad vi för alla dessa som stod där i en lång rad.  Så trodde vi att mötet var slut, men då var det en kadett som reste sig och sa att hon ville be för oss och för Templet. Så blev vi omringade av officerare och kadetter som bad för oss och för vår kår! Vilken kärlek!

Vi som var med på resan fick se en fattigdom och en nöd som skakade om oss. Det finns helt enkelt inga pengar i landet. Tjusiga köpcentra står gapandes tomma, nybyggda bostadsområden har inga hyresgäster, människor har inget jobb och många är de som tröstar sig med alkohol. Och detta i ett land som ligger en timmes flygresa från Sverige och som drabbades hårt när finanskrisen slog till. Aldona Vaineike och hennes medarbetare Anita Voznaja är två ”slumsystrar” i dess rätta bemärkelse. De besöker regelbundet 100 av de allra fattigaste familjerna för att lämna ut mat och kläder. Familjer som ingen myndighet vill kännas vid. Ett stort böneämne nu är att hitta en lägenhet i detta fattiga område där Aldona och Anita skulle kunna ha ett förråd av kläder och mat och dit dessa familjer skulle kunna gå för att få hjälp.

Vi blev alla imponerade av det arbete som Frälsningsarmén gör i Lettland och som utförs av outtröttliga officerare, soldater och medhjälpare som jobbar under mottot ”soppa, tvål och frälsning”. Att ”Ruta” och Peter Baronowsky är omtyckta och populära ledare märkte vi och vi önskar dem och alla hängivna människor vi mötte Guds rika välsignelse!