Besök i en annan värld

Igår kväll medverkade Rut och jag på mötet i Rigas andra kår. Den ligger i den fattiga delen av Riga i området runt Moskvagatan. Kårens område ser ut som en oas i ett förfallet område. Huset och trädgården är välskötta och då vi kommer till Riga 2 en timme innan mötet börjar finns det, som vanligt, några som sopar och krattar löv utanför lokalen.

De cirka tjugo rekryterna och soldaterna finns nästan alltid på kåren och arbetar. Det är deras liv. De allra flesta av dem är bostadslösa och arbetslösa.

Då vi kommer in i lokalen sitter folket redan där och ser på en kristen film på ryska. De sitter på träbänkar. Man vill inte ha stoppade bänkar för att inte ge lopporna en grogrund för att spridas. I köket arbetar 7-8 soldater med att förbereda middag för hundra personer.

Då gudstjänsten ska börja klockan sex stänger man av filmen. Lokalen är fullpackad. Gudstjänstbesökarna väntar med spänning på att mötet ska börja. Då jag ser mig om bland de hundra mötesbesökarna ser jag att många ansikten och kroppar är märkta av ett långvarigt liv av missbruk. Alla i publiken är nyktra. Det är en förutsättning för att få komma in. I tveksamma fall får de besökande blåsa i en alkotest.

Efter mötet, som varar i två timmar fortsätter den kristna filmen samtidigt som middagen börjar serveras. Först går de äldre och de som har svårt att gå ut till matsalaen medan de övriga i god ordning väntar på sin tur. Idag servereras flundra, varm korv, potatismos och sallad.

Under middagen kommer ett par i fyrtioårsåldern och vill hälsa på oss. De blev välkomnade som rekryter i augusti. För någon vecka satt de och grät tillsammans efter ett möte på kåren. Frälsningsarmén var det enda ställe de kunde träffas på. Efter mötena gick de iväg till varsitt tillfälligt härbärge där spriten och glåporden haglade. Nu berättade de med tårar i ögonen att kårledarna hade lyckats skaffa en plats för dem att bo och ett tillfälligt arbete för en av dem. De bor i en liten lokal utan elektricitet och värme, men de fick vara tillsammans.

Då jag morgonen tänker tillbaka på mina minnesbilder från mötet, så slår det mig att så många av mötesbesökarna log och utstrålade glädje i sina sargade ansikten. Människor som har absolut ingenting. De strålade av glädje och tacksamhet över att få sitta inomhus några timmar. Att få vara med om en gudstjänst med mycket sång, musik och en lång predikan (kårledaren hade sagt till mig att jag måste predika minst 45 minuter).

Många av dem är frälsta. Ett tjugotal är rekryter eller soldater. Fyra nya människor anmälde att de ville bli rekryter efter mötet. Men många av dem är inte frälsta. Ännu....

/PB