Nu har vi hållit på i snart två månader för att bli ordentligt registrerade som invånare i Lettland. För att teckna ett abonnemang för telefon, internet och TV i vår bostad måste vi ha ett lettiskt personnummer. Utan personnummer existerar man inte. Och vilken firma vill teckna ett abonnemang med någon som inte finns?
Det började för ungefär två månader sedan. Vi hade fyllt i var sitt formulär på sju sidor med uppgift om allt. Till och med alla uppgifter om våra föräldrar. Vi måste ange våra föräldrars adresser i Sverige. Det var ett bra tag den sista av våra föräldrar dog, men det hjälpte inte. De måste ha en adress, och himlen som adress räckte inte. Så kom vårt första besök.
Vi hade bokat tid och fick komma till myndigheten och ta en nummerlapp. Efter en lång väntan blev det vår tur. Vi satte oss ned med en tjänsteman och gick igenom hela formuläret. Det var en del saker som påpekades och vi måste göra en del ändringar och vid varje ändring måste vi skriva vår signatur. Efter en lång stunds ändrande sa tjänstemannen plötsligt att nu var det för många ändringar så nu kunde hon inte godkänna den. Vi fick nya blanketter för att ta hem och fylla i på nytt.
På väg ut beställde vi en ny tid och gick hem och fyllde i de nya blanketterna. Vid besök nummer två gick det lite smidigare. Vi gick igenom dokumentet och efter den del smärre justeringar tog hon emot dokumentet. Men vi var ännu inte registrerade. Vi måste beställa en ny tid någon vecka senare för att komma tillbaka och hämta våra nya dokument, om de inte under tiden hade meddelat oss att det var något fel på våra dokument.
Vid det tredje besöket fick vi dokumentet med våra nya personnummer. Men vi fick samtidigt skriva på ett dokument om att vi hade blivit varnade. Det nya dokumentet talade om att vi hade blivit varnade, "..you have been warned..", att vi måste gå till en annan myndighet för att registrera att vi bor på Bruninieku iela 10a - 6. Inom en månad!
Det är alltså inte tillräckligt att vi har ett personnummer för att få teckna ett abonnemang på telefon, internet och TV. Vi måste även ha ett dokument från myndighterna som talar om att vi är registrerade på den adressen och i den bostaden. För telefonbolaget kan ju naturligtvis inte koppla in ett abonnemang i en bostad som vi inte är registrerade i.
Så kom då dagen då vi skulle gå och registrera oss. Vi hittade fram till rätt hus, till rätt våning och till rätt dörr. Vi knackade på och därinne satt en ensam dam bakom ett stort skrivbord. Vi gick ödmjukt fram till damen bakom skrivbordet och la fram våra dokument och våra pass. Men hon var inte intresserad att titta på dem. I stället lämnade hon fram ett betalningsunderlag om att vi skulle betala tre Lat var för att bli registrerade på den lägenhet som vi hade bott i tre månader. Jag tog fram min plånbok för att betala, men hon visade med sin hand att där kunde jag inte betala. Vi frågade om det fanns en kassa någonstans i huset där vi kunde betala. Men det gick inte. Vi måste gå ut på stan igen och uppsöka en bank, gå in och betala 6 Lat och komma tillbaka med kvittot. Vi såg på varandra och log. Vår tolk gick iväg till banken, medan vi satt kvar hos damen vid det stora skrivbordet och fyllde i ytterligare dokument som las fram för oss.
Till slut fick vi de nödvändiga dokumenten.
För att spara tid gick vi samtidigt till en annan närliggande myndighet för att registrera mig som ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Vi hade med oss ett dokument från kommendören i Sverige, som sedan hade varit hos notarius publicus i Sverige och försetts med diverse guldsigill, underskrifter och stämplar. Dokumentet har sedan varit hos de lettiska myndigheternas officiella tokar för att bli översatt till lettiska. Naturligtvis med de officiella lettiska tolkarnas stämplar.
Hos myndigheten uppstår nästa problem. Ansökan om ny ledare måste vara underskriven av den som har teckningsrätt för den juridiska personen Pestisanas Armija. Den ende som som har den rätten är den tidigare Regionchefen och han finns sedan en tid tillbaka i Sverige. I Lettland finns ingen som kan skriva på ett sådant dokument, och kommendören i Sverige har inte teckningsrätt för Frälsningsramén i Lettland. För att få teckningrätt för Frälsnignarmén i Lettland måste man vara registrerad som boende i Lettland och det är ju inte kommendören i Sverige. Så jag måste då skriva på ansökan, vilken jag egentligen inte har rätt till, förrän jag skrivit på ansökan och den blivit godkänd. Ansökan lämnades in och om ungefär en vecka kan vi få besked om den blivit godkänd eller inte. Blev det komplicerat?
Och, kanske någon undrar, hur har vi klarat oss utan telefon, internet och TV i tre månader i Lettland? TV har vi inte saknat. Telefonsamtalen sköter vi på kontoret eller i mobiltelefon på kvällarna. Då det gäller internet har vår granne ovanför oss ett trådlöst bredband, vars signaler når ned till ett av rummen i vår lägenhet. Hon har vänligen gett oss koden för att få tillgång till hennes uppkoppling och den är den jag sitter osh skriver genom just nu.
Så, vi har det bara bra i vårt nya hemland.
/PB
Det började för ungefär två månader sedan. Vi hade fyllt i var sitt formulär på sju sidor med uppgift om allt. Till och med alla uppgifter om våra föräldrar. Vi måste ange våra föräldrars adresser i Sverige. Det var ett bra tag den sista av våra föräldrar dog, men det hjälpte inte. De måste ha en adress, och himlen som adress räckte inte. Så kom vårt första besök.
Vi hade bokat tid och fick komma till myndigheten och ta en nummerlapp. Efter en lång väntan blev det vår tur. Vi satte oss ned med en tjänsteman och gick igenom hela formuläret. Det var en del saker som påpekades och vi måste göra en del ändringar och vid varje ändring måste vi skriva vår signatur. Efter en lång stunds ändrande sa tjänstemannen plötsligt att nu var det för många ändringar så nu kunde hon inte godkänna den. Vi fick nya blanketter för att ta hem och fylla i på nytt.
På väg ut beställde vi en ny tid och gick hem och fyllde i de nya blanketterna. Vid besök nummer två gick det lite smidigare. Vi gick igenom dokumentet och efter den del smärre justeringar tog hon emot dokumentet. Men vi var ännu inte registrerade. Vi måste beställa en ny tid någon vecka senare för att komma tillbaka och hämta våra nya dokument, om de inte under tiden hade meddelat oss att det var något fel på våra dokument.
Vid det tredje besöket fick vi dokumentet med våra nya personnummer. Men vi fick samtidigt skriva på ett dokument om att vi hade blivit varnade. Det nya dokumentet talade om att vi hade blivit varnade, "..you have been warned..", att vi måste gå till en annan myndighet för att registrera att vi bor på Bruninieku iela 10a - 6. Inom en månad!
Det är alltså inte tillräckligt att vi har ett personnummer för att få teckna ett abonnemang på telefon, internet och TV. Vi måste även ha ett dokument från myndighterna som talar om att vi är registrerade på den adressen och i den bostaden. För telefonbolaget kan ju naturligtvis inte koppla in ett abonnemang i en bostad som vi inte är registrerade i.
Så kom då dagen då vi skulle gå och registrera oss. Vi hittade fram till rätt hus, till rätt våning och till rätt dörr. Vi knackade på och därinne satt en ensam dam bakom ett stort skrivbord. Vi gick ödmjukt fram till damen bakom skrivbordet och la fram våra dokument och våra pass. Men hon var inte intresserad att titta på dem. I stället lämnade hon fram ett betalningsunderlag om att vi skulle betala tre Lat var för att bli registrerade på den lägenhet som vi hade bott i tre månader. Jag tog fram min plånbok för att betala, men hon visade med sin hand att där kunde jag inte betala. Vi frågade om det fanns en kassa någonstans i huset där vi kunde betala. Men det gick inte. Vi måste gå ut på stan igen och uppsöka en bank, gå in och betala 6 Lat och komma tillbaka med kvittot. Vi såg på varandra och log. Vår tolk gick iväg till banken, medan vi satt kvar hos damen vid det stora skrivbordet och fyllde i ytterligare dokument som las fram för oss.
Till slut fick vi de nödvändiga dokumenten.
För att spara tid gick vi samtidigt till en annan närliggande myndighet för att registrera mig som ledare för Frälsningsarmén i Lettland. Vi hade med oss ett dokument från kommendören i Sverige, som sedan hade varit hos notarius publicus i Sverige och försetts med diverse guldsigill, underskrifter och stämplar. Dokumentet har sedan varit hos de lettiska myndigheternas officiella tokar för att bli översatt till lettiska. Naturligtvis med de officiella lettiska tolkarnas stämplar.
Hos myndigheten uppstår nästa problem. Ansökan om ny ledare måste vara underskriven av den som har teckningsrätt för den juridiska personen Pestisanas Armija. Den ende som som har den rätten är den tidigare Regionchefen och han finns sedan en tid tillbaka i Sverige. I Lettland finns ingen som kan skriva på ett sådant dokument, och kommendören i Sverige har inte teckningsrätt för Frälsningsramén i Lettland. För att få teckningrätt för Frälsnignarmén i Lettland måste man vara registrerad som boende i Lettland och det är ju inte kommendören i Sverige. Så jag måste då skriva på ansökan, vilken jag egentligen inte har rätt till, förrän jag skrivit på ansökan och den blivit godkänd. Ansökan lämnades in och om ungefär en vecka kan vi få besked om den blivit godkänd eller inte. Blev det komplicerat?
Och, kanske någon undrar, hur har vi klarat oss utan telefon, internet och TV i tre månader i Lettland? TV har vi inte saknat. Telefonsamtalen sköter vi på kontoret eller i mobiltelefon på kvällarna. Då det gäller internet har vår granne ovanför oss ett trådlöst bredband, vars signaler når ned till ett av rummen i vår lägenhet. Hon har vänligen gett oss koden för att få tillgång till hennes uppkoppling och den är den jag sitter osh skriver genom just nu.
Så, vi har det bara bra i vårt nya hemland.
/PB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar