-Vi har just stängt vårt barnhem i Riga och sagt upp personalen. En ny verksamhet ska börja ta form.
-En ny session på Officersskolan börjar i januari
-Devisen på vår flagga utanför HK "Lettland för Kristus" gäller än. Det finns många sociala behov. Det finns många människor utan Guds ljus.
Om ett år ser vi tillbaka på året som gått. Vad ska jag skriva på bloggen då?
Förra söndagen följde vi med våra fängelsemissionärer till ett fängelse i Riga. Efter rigorösa säkerhetskontroller kom vi in i det lilla kapellet som var fullt till sista plats. Rut och jag spelade kornett och piano, Irina och Andrejs sjöng. Vi serverade te och tilltugg och delade ut kuvert och frimärken så att internerna kunde skriva hem. Efter mötet var det många som stod kvar länge och ville samtala.
På väg in i fängelset
På väg ut av fängelset
En annan nyhet är att jag har fått loppor. Kanske var det i fängelset. Kanske någon annanstans. Jag har ett antal loppbett på olika delar av kroppen och jag är faktiskt lite stolt av det. Jag tänker på en händelse då någon spottade en stor spottloska på William Booth. En av soldaterna skyndade fram för att torka bort den från uniformen. Men då sa William Booth. "Låt den vara! Det är en medalj." Jag kan känna likadant om mina loppbett även om ingen kan se den medaljen eftersom den dols under kläderna. Den visar att jag har varit bland de människor vi är kallade att betjäna. Nåväl, loppbetten börjar tyna bort och har slutat att klia och några nya har jag inte fått, så det var ett kortvarigt lidande.
Nu är det framtiden som gäller. Jag ser med spänning fram till vad som ska hända under året med både oro och tillförsikt, om man nu kan ha det samtidigt. Det är så mycket arbete som behöver göras och våra resurser är så små, men Herren kommer att ge resurser till de saker vi verkligen ska göra.
Jag ber att det kommande året ska bli ett välsignat år för dig som läser detta. Tack alla trogna läsare under året. Vetskapen att det finns många därute på nätet som läser vad jag skriver är naturligtvis en del av motivationen till att jag fortsätter.
Peter Baronowsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar