Från Ruts Lettlandsdagbok

Tisdagen den 30 juni 2009

Jag var nyopererad. Foten låg inlindad i ett stort bandage. Bara den yttersta delen av tårna stack ut framför bandaget. Stortån hade fortfarande en blodfläck fastän det gått fem dar sedan operationen, men foten fick inte komma i vatten. Jag hade inte särskilt ont, men dagen innan hade jag gått åtta gånger så mycket som de rekommenderade stegen mellan toaletten och sängen. Vi hade packat för resan till Lettland…

Vi åkte från Nåttarövägen med taxi 5:30 på tisdagsmorgonen. På Arlanda gick Peter och hämtade en rullstol medan jag passade vårt bagage. Sedan kom en flygplatsassistent och hjälpte till att köra mig och såg till att vi fick gå före alla i kön till incheckningen. Hon var väldigt trevlig, hjälpsam och språksam och berättade om sin egen nyligen genomförda resa till Riga, som hon tyckte var en alldeles för dyr stad. Incheckningen gick väldigt smidigt eftersom jag satt i rullstol. Innan vi gick ombord med hjälp av en annan flygplatsassistent hann vi med en cappucino och en halv macka var vid gaten. Flygresan gick väldigt lugnt. Vi fick tre säten så att jag kunde lägga upp benet emellan oss.

I Riga kom en lettisk flygassistent, som till skillnad från sin svenska kollega, inte sa ett ord – Han gjorde sitt jobb och det stod inte i hans befattningsbeskrivning att han skulle tala med dem han körde i rullstolen, eller med någon annan heller förresten, i alla fall inte om de inte kontaktade honom via telefon eller personsökare.

Assistenten körde oss emellertid fram till väskbandet där Peter ganska snabbt hittade våra väskor, och sedan rullade han oss ut i avgångshallen. På vägen ut hann vi rulla in i en hiss som inte fungerade och ut igen från den med riktning mot rulltrappan som fanns intill. Jag anade oråd när assistenten plötsligt muttrade något, som jag uppfattade som ”Don´t worry” och jag såg som i blixtbelysning hur jag stod inför, eller snarare satt inför, en rulltrappefärd, som minst sagt skulle kunna kallas otrygg – i rullstol nerför en rulltrappa, med en stum lettisk assistent som enda motvikt till tyngdlagen. Raskt talade jag om för honom att jag faktiskt kunde stå, och klev resolut ur rullstolen och åkte på egna ben nerför, medan assistenten snopet fick köra en tom rullstol nerför trappan.

Omedelbart utanför dörrarna, som faktiskt öppnade sig i sista ögonblicket innan min onda fot stötte i, fanns ansikten som vi kände igen. Där stod Ilona, Olesja, Edgars, Edvins, Lisbeth, nästan hela HK-personalen. Sarah och hennes man och son var också där och välkomnade oss, men de var på väg till London på semester så dem träffar vi inte förrän i augusti nästa gång. De hade stora blombuketter till oss. Jag fick en stor röd bukett luktärtor och Peter fick en likadan blå bukett – och alla tyckte att det passade så bra för Peter hade blå armétröja på sig och jag hade röd armétröja .

Assistenten blev nog lite förvirrad över alla uppståndelse, men vakade noga över sin rullstol och när Lisbeth försökte få låna rullstolen en liten stund till, för att vi skulle kunna fika tillsammans på flygplatsen sa han blankt nej. Lisbeth skickade emellertid fram Edgars (som är lett) för att prata med honom och då gick det bra. Vi fick låna rullstolen och Edgars blev betrodd att köra mig vidare i rullstolen mot löfte att sedan återlämna rullstolen dit där den hörde hemma.

Vi åkte upp en trappa och åt frukost på ett trevligt café med folklore inredning. Man hade kunnat tro att man var på en fjällstuga i de norska fjällen om man bara betraktade de grova trämöblerna. På menyn stod det kaffe och ost och skinka inlindad i pannkaka. Gott!

Sedan bar det av mot Bruninieku iela 10A, som ska bli vårt hem under de närmaste tre åren. Lisbeth rattade tryggt mellan spårvagnar och bilar. Jag satt på den plats som blivit självskriven för mig dessa dagar – i baksätet till vänster – så att jag kan ”hålla foten högt”.

Peter och Lisbeth bar upp första laddningen av vårt bagage medan jag ”med foten i vädret” passade bilen. Lisbeth gav oss var sin knippe nycklar till vårt nya hem. Sedan skildes vi från henne och gick (stapplade) tillsammans upp de två trapporna till vår lägenhet. Efter en trappa möter en låst gallergrind som bara kan öppnas med en liten magnetnyckel. Efter gallergrinden finns alla postlådorna. Vår postlåda var den största. Hoppas att vi kommer att få mycket post framöver.

Så stod vi framför lägenhet nr 6 - en mörk dörr utan dörrfoder. När man öppnar ytterdörren finns ännu en dörr, och denna dörr är tjockt vadderad, men det ser man inte förrän man kommit in i lägenheten och stängt alla dörrar till trapphuset efter sig.

Vi kom in i den lilla hallen. Ljuset strömmade in från köket som låg rakt fram. Köket var inte stort men trivsamt och vi upptäckte snart att allt vi behövde fanns där. Längst framme vid fönstret stod ett litet köksbord med två stolar och jag såg framför mig att här skulle vi äta vår frukost under många månader framöver. Ljus strömmade också från det stora sovrummet som låg alldeles intill med en jättesäng mitt i. Lite längre in i hallen låg arbetsrummet till vänster och badrum och vardagsrum till höger. Vi placerade blombuketterna, som doftade underbart, den ena på soffbordet och den andra i fönstret som hade breda fönsterkarmar. Alla fönster i lägenheten var nyinsatta och öppningsbara både till sidan och uppåt. Detta var vårt nya hem och vi kände från första stund att här kommer vi att kunna trivas.


Onsdagen den 1 juli, 2009

Jag vaknade på morgonen av underbar musik som jag först inte kunde lokalisera. Efter en stund tystnade musiken och jag somnade dåsigt om – klockan var några minuter i sju. Sängen var skön och solen sken in i rummet över vår säng. Peter var borta. Jag visste att han hade för avsikt att gå ner tidigt på kontoret, för att som vanligt uppdatera hemsidan innan vanligt folk vaknar.

Jag kände stor tacksamhet över att transporten till Lettland och vårt mottagande här hade varit så fint. Efter en stund kom musiken tillbaka och jag vacklade ut i lägenheten för att försöka följa ljudet, men innan jag hunnit ut ur sovrummet tystnade musiken igen och jag blev stående i hallen och skulle just vända tillbaka till sängen när musiken återkom. Då hörde jag att den kom inifrån vardagsrummet och efter ett tag lyckades jag lokalisera ljudet till fönsterkarmen. När jag kom fram dit hittade jag min nya tjänstetelefon som jag tagit över av min företrädare och det var hennes morgonalarm som var musiken jag hört. Den upprepades ännu flera gånger innan jag lyckades hitta avstängningsknappen.

Peter är förresten lite avundsjuk på att jag har ärvt en, som han tycker, finare mobiltelefon än honom, men av någon orsak har han inte lyckats få igång den telefon som han ärvde, så nu har han börjat hysa förhoppningar om att han kanske ändå måste få en ny.

Det är mycket nytt nu – nya telefoner, nya nycklar, nya koder mm. Men vi kommer säkert in i allt detta efterhand.

Vi har till och med en ny elektrisk tandborste. Men den hade vi med oss hemifrån – ett vidunder i hastighet och effektivitet – minst dubbelt så snabb som våra gamla elektriska borstar tillsammans. Vi fick den som avskedspresent av kamraterna i Nacka kår innan vi flyttade. Någon av dem frågade om vi hade börjat använda den än, när vi träffades några dagar efter vårt ordinationsmöte då gåvan överlämnats. Men vi hade beslutat att tandborsten skulle få följa med till Lettland i obruten förpackning. Och nu när vi börjar vårt arbete här, har vi åtminstone riktigt rena tänder! Foten är det värre med. Bandaget blir smutsigare och smutsigare även om jag försöker ha en avklippt nylonstrumpa som skydd. Men nu är det bara en vecka kvar tills jag ska få nytt bandage och stygnen ska tas. Och det betyder att det bara är tre veckor kvar tills jag kan få gå kortare promenader på foten. Jippi!

På grund av foten som måste hållas i högläge hela tiden har vi förlagt våra första arbetsplatssamtal till vår lägenhet och vi har suttit i samtal här hela dagen med olika nyckelpersoner. Det har varit mycket givande och bilden av Frälsningsarmén i Lettland som vi ska vara ledare för framöver tonar fram lite tydligare för varje dag.

/Rut