Söndagsmorgon igen. Det är den första advent och jag sitter på båten mellan Stockholm och Riga efter en snabbtur över till Sverige. Det har varit en dramatisk vecka.Förra söndagen efter en fin soldatinvigning i Seda skulle vi efter hemskomsten till Riga gå ut och få oss en bit mat. Jag, Rut och vår assistent Olesja. Vi gick ned till gamla stan och var på väg in i en resturant. Jag gick först och flickorna kom efter. Då jag väntade på att bli placerad vid bord ropade Olesja plötsligt bakom mig att Rut var ute på gatan och hade fått problem. Vi rusade ut och där stod Rut tillsammans med tre personer i ett laddat stämningsläge.
Då Rut och Olesja hade gått in i förrummet till restauranten var det lite trångt med folk och Rut kände att någon vidrörde hennes handväska. Hon tittade ned i en öppen handväska och såg att plånboken var borta. Hon vände sig om och såg sin plånbok i en en främmande hand försvinna ut ur dörren. Rut rusade omedelbart ut och stoppade de tre personerna som då hade hunnit skicka över plånboken till varandra. Olesja och jag hade inte märkt något förrän Olesja såg ut genom fönstret och såg Rut tillsammans med de tre personerna. Vi rusade ut till gruppen på gatan och höll fast dem och började ropa att vi skulle tillkalla polis. Men det var bara vi på hela gatan. Efter en stunds uppståndelse och höga rop släppte de ned Ruts plånbok på gatan och vi lät dem gå.
Vi tackade Gud för att vi fick tillbaka plånboken. Även om det inte var så mycket pengar i den så tar det mycket energi och tid att få tillbaka ett nytt körkort och nya kontokort. Men händelsen sitter kvar i kroppen flera dagar, och nätter.
Dagen efter fick vi besked att en av våra anställda på Riga 1 förlorat sin trettioåriga son. Rut åkte genast dit och var med henne under dagen. En outsäglig sorg att plötsligt förlora sin son. Föräldrar ska inte behöva sörja sina barn. Det naturliga är att barnen sörjer sina föräldrar. Men både Rut och jag har förlorat en storebror i relativt unga år och stått där tillsammans med våra sörjande föräldrar. Mamman som förlorat sin son behöver mycket förbön den närmaste tiden.
Nästa dag (tisdag) var det som vanligt "business as usual": fotografering för en artikel i Latvijas Avize, sammanträde med Finance & Property Board och möte med en projektgrupp för PR-verksamheten.
Frälsningsarmén i Lettland har den gångna veckan haft bön 24 timmar om dygnet i sju dagar. Jag hade mina pass mellan fem och sex torsdag och fredag. Det är en bra tid. Konkurrensen om att få just den tiden är inte särskilt stor, och jag är ju ändå vaken. Jag brukar normal uppdatera hemsidan varje morgon någon gång mellan fyra och sju.
Det är givande att sätta av en timme att vara ensam tillsammans med Herren. Det är också en speciell känsla med bönekedjan. Då jag börjar be klockan fem vet jag att jag fortsätter någon annas bön och då jag säger amen klockan sex vet jag att någon finns där som rar över efter mig.
I slutet på veckan tog Rut och jag en svipptur med båten till Stockholm för att hämta ett par julgrytor, ett euphonium och lite skänkta barnkläder. Vi förbereder oss för att ha vår julgryta ute i Riga centrum för första gången. Det kommer att bli fint. Vår musikkår ska spela. Den heter Riga Staff Band och har tre medlemmar. Två som spelar kornett och en som spelar horn. Till julgrytespelningen ska vi få förstärkning från Västerås med en fjärdestämma.
Nu är det som sagt söndagsmorgon och jag uppdaterar hemsidan på båten mellan Stockholm och Riga. Det har varit en blåsig natt. Adventsstämningen vill inte riktigt infinna sig. Men advent är det i alla fall, så...
...ha en välsignad adventstid
Peter Baronowsky
