Nyheter från Lettland

Vår efterträdare som Regional ledare för Frälsningsarmén i Lettland, major Christine Bailey, startar nu en blogg där hon informerar om vad som händer i Lettland. Den är på engelska, men Christine skriver en lättförståelig engelska och lägger också upp bilder från arbetet i Lettland.

Nyare inlägg på Lettlandsbloggen

Nya inlägg på Lettlandsbloggen publiceras fortsättningsvis på rupeba-bloggen under etiketten "Lettlandsbloggen".

Tidig söndagsmorgon den 30 december

Veckorevy från min personliga utsiktspunkt på livet

Veckan går mot sitt slut. Den sista veckan med ansvar för Frälsningsarmén i Lettland. Det har varit en händelserik tid. Jag sammanfattade de tre första åren i ett inlägg i somras. Inlägget heter Tre år i Lettland.

Men det bästa är att utvecklingen slutade inte där. Tillväxten har fortsatt också detta halvår. Då jag talade vid vårt farvälmöte den 16 december, bad jag dem som bara hade varit frälsningssoldater en vecka att resa sig upp. De nya soldaterna från Sarkani reste sig och mottog applåder frän mötesdeltagarna i den fullsatta salen. De hade då hunnit vara soldater en vecka sedan den första soldatinvigningen någonsin i byn Sarkani.

Vi startade en ny kårplantering i Saldus nu i höst. Två rekryter har nu gått färdigt soldatutbildningen och är klara att invigas inom kort. Jag bad dem resa sig och också de fick motta applåder. De första soldaterna någonsin i Saldus.

Vi tackar Gud för allt detta och ber att skörden ska fortsätta att bärgas i Lettland.

I morgon, nyårsafton, bär färden tillbaka till hemlandet Sverige och ett annat liv. Då jag ordinerades som frälsningsofficer lovade jag att tjäna Gud så länge jag lever, inte bara så länge jag är i "aktiv" tjänst. Det ska bli spännande att se vad Herren har i beredskap för Rut och mig.

Med önskan om Guds välsignelse
Peter Baronowsky

Ännu en vecka i Riga (augusti 2009) - Ruts Lettlandsdagbok del 5

Nu har vi inte så många dagar kvar som ledare för Frälsningsarméns arbete i Lettland. För tre och ett halvt år sedan flyttade vi till Lettland och i några läsvärda blogginlägg beskrev Rut vårt inträde i Republiken Lettland. Här kommer del 5 (fortsättning från igår):

Lördag igen
Idag har vi varit med om ännu något nytt. Vi har varit på vår första begravning i Lettland. Vår bokförare har arbetat för ”Pestisanas Armija” i många år. I fredags dog hans mamma. Vi sände kondoleanser till honom, men precis innan vi skulle gå ifrån kontoret i fredags eftermiddag kom vår ekonom och frågade om vi inte hade möjlighet att följa med på begravningen som representanter för bokförarens arbetsplats. Visst! Vi tyckte det var intressant, även om det i våra öron låter lite främmande att man går på en begravning där man inte har en aning om vem den döde är.

Nåväl ekonomen, vår ”Guardian Angel” skulle följa med också och han skulle skaffa de blommor som behövdes. Vi tog på oss våra uniformer, tog oss ut på Frihetsgatan och kom fram till kyrkan strax innan ceremonin började. Vi hade med oss en underbar jättekrans med vita rosor och blekt rosa gladiolus. Man är inte sparsam med blommor i det här landet - i alla fall inte så här års. Framme i koret låg den döda i kistan, men innan vi satte oss hann jag att se att locket inte var på. Vi fick själva gå fram och lägga vår jättekrans framför kistan.

Precis innan ceremonin skulle börja fick vår ekonom en förfrågan om han kunde vara med och vara bärare, för en av de vidtalade bärarna var döfull och kunde inte fullgöra sitt uppdrag. Vår ängel ryckte förstås ut och fick ett speciellt armband i svart och vitt som visade att han var bärare. Senare skulle det visa sig att han inte bara var bärare utan också ”grävare” eller snarare ”igenskottare”.

Ceremonin i kyrkan var lång – men innehöll professionell och vacker cellomusik med orgelackompanjemang. Prästen tillhörde naturligtvis inte ”Pestisanas armija” – så hans arbetsspråk var inte engelska utan lettiska - och de obegripliga orden vaggade snabbt min kära make till sömns. Men det går inte an att sova i kyrkan när man har röda axelklaffar, så frun väckte honom med en vänlig puff i sidan. Sedan sjöng vi. Melodierna var välkända och vartannat lettiskt ord lyckades vi pricka in riktigt bra.

När prästen talat färdigt och sångerna var sjungna skulle ekonomen och de andra bärarna gå först och bära ut kistan. Men allra först skulle locket på. Och så skulle alla som lagt sina kransar framför kistan ta dem med sig. Alla rusade fram och tog tag i sina tunga blomkransar och så började processionen ut ur kyrkan. Vi gick sist. Vi ville se hur de andra gjorde.

När den döda i sin kista lagts in i en vit skåpbil pyntad med björkris körde den iväg först och sedan följde alla de andra kanske 20 bilarna efter. Vi trodde vi skulle köra till en angränsande gravplats, men karavanen åkte över skog och slätt och kom till slut långt ut på landet till en liten skogsdunge. Där fick alla ta sina kransar, kistan lyftes ur och bars upp på den lilla skogskyrkogården där en grav var förberedd med en över en meter hög jordhög vid sidan. Vägen upp till gravplatsen var vackert pyntad med grankvistar som låg utlagda på gången.

Väl framme vid graven började en ny ceremoni – där restes ett kors vid fotändan av graven, locket lyftes av och alla fick ta ett sista farväl av den döda. Musikerna från kyrkan var redan på plats i skogsdungen när begravningsföljet anlände. Och korna i hagen nedanför deltog i den stillsamma musiken.  Sedan sattes locket på igen och ett vackert vävt täcke lades över kistan.  Brädorna som kistan vilat på i markläge togs bort samtidigt som kistan långsamt firades ner i graven. Ekonomen hade aldrig gjort det här förut men skötte sig exemplariskt. Sedan öste prästen tre skovlar jord över den döda, men vi förstod snart att det inte bara var prästen som fick göra detta utan alla begravningsgästerna gjorde samma sak och det blev ett väldigt kastande. Sedan började bärarna, fyra starka karlar gräva tillbaka jorden över den döda. Ekonomen deltog även här med kraft. Efter ca 20 minuter hade dessa män som verkligen fick arbeta hårt, skottat igen graven och byggt upp en prydlig förhöjning med korset vid fotändan. Man plattade till jordhögen så att det blev som en jordkista. Sedan täckte man hela graven med granris innan begravningsgästerna fick gå fram och täcka den upphöjda graven med sina enorma blomsterbuketter och kransar.

Det var en fin begravning och vi fick en fin inblick i Lettisk kultur.

Ännu en vecka i Riga (augusti 2009) - Ruts Lettlandsdagbok del 4

Nu har vi inte så många dagar kvar som ledare för Frälsningsarméns arbete i Lettland. För tre och ett halvt år sedan flyttade vi till Lettland och i några läsvärda blogginlägg beskrev Rut vårt inträde i Republiken Lettland. Här kommer del 4:

Fredag kväll
Dagarna bara flyger iväg här i Riga. Vi har redan varit här i två månader. Allt är dock fortfarande nytt – kulturen, människorna, rutinerna och sederna, och inte minst språket; eller rättare sagt språken – för även om arbetsspråket på ”Pestisanas Armija”, som Frälsningsarmén heter här i Lettland, är engelska, så pratas det lika mycket lettiska, ryska och svenska. På fikarasten är det som att vara i himlen – ett myller av olika språk.

Sist jag skrev hade jag högerfoten i nästan konstant högläge på grund av en ”hallux valgus” operation som jag fick genomföra hux flux en vecka innan vi började vårt arbete här i Lettland. Foten har sjunkit ner efterhand och befinner sig numera vanligtvis på golvet, vid sidan av den andra foten. Promenaderna har därmed också kunnat bli allt längre och på fredagskvällen skulle vi utföra det stora testet – Skulle fungera att promenera till det närmaste shoppingcentret?

Den gata som vi måste gå för att komma till shoppingcentret är den största genomfartsgatan i Riga. Numera heter den ”Brivibas iela” (Frihetsgatan), men tidigare har den hetat både Hitlergatan och Leningatan. Det är skönt att den numera heter Frihetsgatan. Och det var en frihetsgata också för min fot. Det blev en promenad på ca en och en halv timme – och foten höll!

På ”Brivibas iela” kör det flera trådbussar. Dessa bussar är ett av Rigas unika fenomen. Kommer ni ihåg hur det var förr i tiden när vi hade trådbussar också i Stockholm? Bussarna glider tyst fram på gatorna utan att man hör dem – ingen egen motor – bara ett par skenor mellan bussens tak och de strömförande vajrarna som hänger som ett nätverk över gatorna. I vissa gathörn bildar vajrarna ett skarpt kors när busslinjerna skär varandras färdväg.  På promenadvägen till shoppingcentret fick vi emellertid se vad som händer om skenorna på bussens tak tappar taget om vajrarna. Då stannar bussen. Vi såg en buss som hade stannat, och chauffören stod utanför bussen och försökte på alla sätt få upp skenorna igen så att de kunde få kontakt med strömvajern igen. Vi mindes båda det gamla skämtet från vår ungdom, då man frågade vad det var för likhet mellan en präst och en trådbuss – och svaret var att båda hämtade sin kraft ifrån ovan.

Lördagen
På lördagsmorgonen tog vi en lite kortare promenad ner till Gamla Riga – dvs gamla stan. Vi bor i det som kallas Nya Riga – men om man tittar på husens fräschör, så ser det faktiskt ut som att Gamla Riga är nyare än Nya Riga. Från våra fönster ser vi mest fallfärdiga hus, flera saknar tak och några saknar fönster. Det ser man inte i Gamla Riga, men där finns det å andra sidan många turister.

Den här lördagsmorgonen var vi också turister. Vi gick och tittade på Kruttornet och Svenska porten, som är från den tid då Riga var Sveriges största stad och Karl XII regerade här nere.

Lite senare på dagen skulle vi delta i en gudstjänst på Riga II (en rysktalande kår). Kommendörerna Ros och Victor Poke skulle komma från Sverige som gästtalare och vi skulle också vara med på gudstjänsten. Kommendörerna flög från Sverige på morgonen och blev hämtade av kårledaren så vi skulle åka direkt hemifrån och sammanstråla med dem på kåren.
Vi klädde upp oss i våra fina uniformer. Vi får fortfarande en mindre chock varje gång vi ser oss i spegeln när vi har uniform och upptäcker att vi har röda axelklaffar och inte blåa.

Så gick vi ner på gården och satte oss i bilen och började den omständliga proceduren att ta sig ut på gatan från bakgården där FA´s bilar står parkerade. Parkeringsplatsen ligger alldeles intill en lekplats, som barnen som går på FA´s dagcenter använder. Först gäller det alltså att backa ut så försiktigt att man inte kör över något av de barn som anförtrotts Frälsningsarmén. Sedan tar man upp den lilla fjärrkontrollen som alltid förvaras i bilen och öppnar den automatiska dubbelgrinden, som avgränsar Frälsningsarméns tomt från den angränsande tomten som ägs av en rysk skola. Nästa vågspel är sedan att köra över en skolgård, och se upp så att man bara kör över skolgården, och inte kör över några skolbarn. Har man väl klarat även detta vågspel måste man komma ihåg att stänga dubbelgrinden efter sig med hjälp av fjärrkontrollen. Innan man sedan kommer ut på gatan måste man passera ännu en tomt. Denna tomt ägs av någon som inte vill att Frälsningsarméns bilar ska köra över deras tomt. Det vill egentligen inte Frälsningsarméns bilar heller – för den tomten borde inte få kallas för en tomt. Den är egentligen en krater, med höga berg och djupa dalar som kommer väldigt tätt på varandra. Kratern slutar med en trång passage som leder ut till ”Frihetsgatan”, men innan man kommer ut i friheten finns det ännu en grind – en järngrind! Vi har fått lära oss att den grinden stängs klockan 22.00 varje kväll, så om man kommer hem senare så får man parkera på gatan. Det gjorde vi en kväll, och dagen därpå hade vi fått en stor klamp på vänster framhjul, så att bilen var i okörbart skick till dess att en parkeringsvakt vänligen kom och befriade bilen från dess boja - ett effektivt sätt att straffa felparkerare!  

Nu hade vi nått ända fram till grinden på vår väg till soldatinvigningen på Riga II. Just som vi ordentligt omskakade efter färden genom kratern, kör in i den sista trånga passagen ut till friheten, får vi se en dam som resolut drar ner den 8 meter höga järngrinden, sätter på ett hänglås och tränger sig sedan fram mellan vår bil och väggen. Vi rullar ner rutan och säger att vi måste komma ut – men damen som inte tillhör ”Pestisanas Armija”, och därmed inte heller har engelska som arbetsspråk, förstår inte vad vi säger, eller vill inte förstå, för hon bara rycker på axlarna och går därifrån.  Där står vi mitt i den trånga passagen i våra fina uniformer med röda axelklaffar, utan någon som helst möjlighet att ta oss ut på Frihetsgatan.

Vad gör vi? Vi ringer till Edgars – jag tvivlar ibland på att han är en människa och inte en ängel - han är vår ekonom, men också vår främste ”Guardian Angel”. Han svarar lugnt att han är på kontoret (kl. 12.30 en lördag) och att han tror att han har en nyckel så att han kan släppa ut oss i friheten, vilket han också gör inom kort.

Vi hann i tid till soldatinvigningen, som var en mäktig högtid där fyra nya soldater invigdes och sju nya rekryter togs upp. Och vi blev bjudna på middag och pizza tillsammans med de nya soldaterna och rekryterna.

Söndagen
På söndagen skulle vi vara med på Riga I där Pokes skulle gästtala. Riga I är den kår där vi är medlemmar och kåren har sina lokaler i samma hus som vi bor i. Det är så enkelt att bara gå ner en trappa och vara på kåren. Det var en fin gudstjänst och efteråt är det alltid kaffe. Då upptäckte vi att två kvinnor var där som hade varit med på lägret i Bernati, där vi hade vårt första uppdrag här i Lettland. Vi var så glada att de, som aldrig förut haft någon kontakt med Frälsningsarmén nu hade hittat fram till kåren i Riga.

Efter mötet skulle vi gå ut och äta tillsammans med Pokes. Då vi gick förbi vår vanliga utfart mot ”Frihetsgatan” var grinden fortfarande låst. Däremot upptäckte vi att grannhuset hade slagit upp ett hål i sin vägg mot gatan så att det blev en fri passage där. Så nu kör vi över en tredje tomt för att komma ut i friheten.

Söndagsmorgon den 23 december

Veckorevy från min personliga utkikspunkt på livet

Vart tog veckan vägen? Mycket har hänt och tiden gick fort. Egentligen fanns det alldeles för lite tid till allt det som måste göras. Många timmar har gått åt till att rensa, sortera, spara och slänga på kontoret. Det produceras en hel del papper under tre och ett halvt år!

Men sedan är det många andra saker som händer:

Förra söndagen var det stort farvälmöte i Riga. Se mer HÄR.

I måndags hade vi barnvälsignelse av två av de anställdas barn.

I tisdags hade vi hela HK-personalen hemma hos oss på lunch, och därefter vår årliga bowling-tävling.

I onsdags var det julfest på barninstitutionen Patverums.

I torsdags gjorde vi ett besök till kåren i Iecava för ett samtal med de två nya löjtnanterna som leder arbetet där.

I fredags var vi med om den stora julfesten på Skangal.

Och mitt i alltihop var det sortering och packning på på kontor och i lägenheten.

Men nu är det en ny vecka som gäller och jag ber att det ska bli en välsignad vecka för dig.
Peter Baronowsky

Julfester, julfester...

Veckan är full av julfester. Vårt ungdomsteam åker runt i landet och framför ett julspel på de olika kårerna. På våra sociala institutioner firas det julfester. Personalen har sina julfester.

Här kommer bilder från julfesten på Patverums, vår eftermiddagsverksamhet för skolbarn som behöver social omvårdnad.